Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kvinnomod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hyllorna gjorde, att vi kände vår egen tomhet så mycket
mera. Vi talade med låga röster vid skenet från elden,
ty ljuden hade blivit gömda till dem, som ännu kunde
draga andan, när våren kom. Vi förhandlade om
sakernas tillstånd och det blev sagt, att en av oss måste
draga ned till saltvattnet och berätta för världen om
vårt elände. Allas blickar riktades mot mig, ty de
hade förstått, att jag var en duktig slädkörare.
"Det är sjuhundra miles till Haines Mission vid
havet," sade jag. "Och varje tum av vägen måste
till-ryggaläggas med snöskor. Ge mig edra bästa hundar,
och er bästa proviant — så skall jag gå dit ned. Och
Passuk skall följa med mig."
Detta var alla eniga om. Men så var där en av
dem som reste sig, Långe Jeff, en yänkee, med väldiga
muskler. Han talade stora ord. Han var också en
väldig slädkörare, sade han, van vid snöskor från födseln
och uppfödd med buffelmjölk. Han ville följa med
mig, så att han, om jag skulle stupa under vägen, kunde
frambära budskapet till Haines Mission. Jag var ung
och kände inte till yankeemän. Hur kunde jag veta,
att stora ord var detsamma som fettlager, eller att de
yankeemän som verkligen gjorde stora saker höllo
mun? Och så tog vi då de bästa hundarna och den
bästa provianten och gav oss i väg. Passuk, Långe
Jeff och jag.
Nåja, ni har själva stampat snö och strävat vid
styrstången, och ni är inte obekanta med flodernas
sammanpackade ismassor, och därför ska jag inte tala
mycket om släpet, utan blott säga, att somliga dagar
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
