Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 T 2
VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.
ovilkorligen stadgade för några särdeles grofva
missgerningar1. För ännu flera äro de uti landslagens
högmåla-balk bestämda.
När den offentliga straffrätten sålunda blifvit erkänd
och konungen delaktig i de betydligare böter, så följde
deraf, att dess tjenstemän kunde beifra brott, i fall
den enskilde målseganden dem icke åtalade eller
hem-ligen låtit sig försonas2. Derigenom befästades
öfverhetens fredsvårdande välde, utan att den ursprungliga
mannafriheten att kräfva försoning för oförrätter
upphäfdes eller, ehuru ordnad, förringades.
Sedan samhällstillståndet hunnit till en viss
utbildning, uppstodo behof af en offentlig makt, hvilken, jemte
det att den mot våldsgerningar skyddade den allmänna
freden, äfven afgjorde, i öfverensstämmelse med folkets
gemensamma rättsbegrepp, plägseder och antagna lagar,
de fogligare tvisterna emellan enskilde om personliga
förhållanden och om egendom. Det var i synnerhet denna
rättsskipning, hvilken oftast blef lagstiftning. Med tilltal,
bevisning, dom och vad i tvistemål gick man, enligt våra
gamla lagar, mestadels så till väga som i brottmål.
Den civila rätten, sådan dessa lagar den yppa, hade
samma grund och syftning som den kriminella.
Härledande sig från den ursprungliga slägtförfattningen,
vårdade den beståndet deraf inom samfundet af förbundna
hushåll. Hvarje sådant sammanhöll den i möjligaste
måtto genom ett fast och kraftigt, men likväl icke oin-
1 Östg.-l. Edsöres B. fl. 17, 21, 25, 30. Upl.-1. Mannh. B. fl. 15,
31, Vip. B. fl. 25.
2 Östg.-l. Räfsta B. fl. 10. L.L. Tm. B. fl. 17 och 18. — Uti
konung Magnus Erikssons stadga af år 1344 (hos Hadorph vid
Bjärköarätten) förordnades, att våldsgerningar, hvarigenom allmogen ofredades,
skulle af målseganden, vid förlust af vidare talan, åkäras, antingen å första
lands-, härads- eller fjerdingsting, eller inom 6 veckor inför konungen eller
dess doms innehafvare, sedan gerningen gjord var. — Efter isländska
lagen Grågås tillkom anklagningsrätten, när målseganden försakade den,
icke blott överhetspersonerna (godi), utan äfven hvaije annan ibland
landets inbyggare; Schlegel i den anf. afh. s. 81.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
