Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA KYRKANS YTTRE SKICK EFTER REFORMATIONEN. 375
När dessa under mötet hade »alle med en munn»
förklarat sig gilla den i Augsburgiska bekännelsen
fast-stälda läran samt utlofvat att för henne våga både gods
och lif, utropade ordföranden: *Nu är Sverige blifvet en
man, och alle hafve vi en Gudh Denna enighet blef dock
icke långvarig. Den svenska kyrkans ställning, midt
emellan den romersk-katolska och den
calvinistisk-refor-merta, kunde under en sådan tid af fanatism i alla
riktningar svårligen bibehållas orubbad. Hennes styresmän
och tjenare skulle nödvändigt låta sig ofta hänföras från
den rätta medelvägen än till den ena, än till den andra
sidan. Ett ömsesidigt misstroende förkättrade afsigter
och meningar, äfven ärliga och renläriga, och politiska
anslag förbittrade nu ytterligare än förut de religiösa
stridigheterna. Icke allenast bekände den laglige
konungen sig sjelf till den tro, som var i hans fädernerike
förkastad, utan han äflades också att göra henne der
allmänt gällande. Deremot var detta rikes föreståndare
och verklige regent både af öfvertygelse, af sitt lynnes
art och af sin ställning i samhället böjd för den lära,
som till ytterlighet öfverdref reformationen och som
allestädes, der den blifvit rådande, hade förbundit sig med
samma menighetsvälde, hvaraf han, ehuru i sinnelag ej
hyllande det, dock behöfde att göra sig till ledare.
Mot den oförstälda papismen var dock ej svårt att
vårda åt Luthers lära den seger, som hon vid Upsala
möte vunnit. Men hennes bekännare i orden voro icke
sällan i handlingarna lika påfviska som de forna
katolska presterna. Den nye erkebiskopen missbrukade sin
makt mera öfverdådigt än någondera af hans liturgien
tillgifna företrädare, mot hvilka, fastän genom svågerlag
med honom förbundna, han hade ifrat med en skändlig
ilska1. Då han år 1596 i följd af beslutet vid Söder-
1 I Laurentii Raymundii Hut. Lilurgia, s. 63 o. f., är införd en hans
skrift mot erkebiskopen Andreæ Laurentii försvar för 1575 års ordinantia
och för liturgien. Han förkunnar der sin vedersakare — hans svåger —
att hans och de med honom lika sinnades lön för deras skrymteri och
»djefvulska hjertelag> skall blifva >uti den brinnande sjön>.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
