Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vittra uppsatser, tal och äreminnen - Minne af G. J. Adlerbeth. Inträdestal i Sv. akademien den 29 November 1826
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINNE AF G. J. ADLERBETH. 67
vares trängre krets. Redligen och frimodigt yttrade han
sina tankar öfver de beredda förslagen, men till deras
beredning medverkade han sällan. Denna varsamhet var
icke feghet, ty hari hade förut gifvit tillräckliga prof af
sitt mod och gaf dem äfven nu, då vigtigare händelser
det kräfde; den var icke sorglöshet, ty han bekymrade
sig med värma, någon gång med oro, om fäderneslandets
öden och regeringens ära. Men han misstrodde sin skick-
lighet till sådana värf, som han ansåg fordra en särskild
vana. Han var mindre dristig än oförskräckt, kände sig
ega en jemnare förmåga att pröfva än att handla och
valde derför till sitt kall att gifva sådana råd, som skulle
vara rena äfven från den ouppsåtliga veld, hvartill kär-
leken för egna arbeten kan förleda statsmannen likasom
författaren. För all sanning var hans förstånd öppet, för
allt godt och ädelt hans hjerta. Han härdade dock sin
öfvertygelse mot bevekande böner och öfyerraskande
villor; för skäl allena var han böjlig.
Så allmänt känd och erkänd var friherre Adlerbeths
vishet, att man utan förargelse såg Coras sångare, Vir-
gilii öfversättare uti konungens statsråd, sådant förtro-
endet till hans pligtkänsla, att mari icke beskylde honom
för vanvårdnad af sitt embete, änskönt han, medan han
ännu innehade det, skänkte svenska språket Horatiiskalde-
bref och satirer. Men hvad alla skonade, gillade dock
icke alla. När staten betraktas från den nyare verldens
låga åsigt, är ock den fördom ursäktlig, som afgör, att
en skald icke gerna kan vara en duglig embetsman.
Skulle han väl kunna fästa sin lefvande själ vid detta lif-
lösa hela, som våra samhällsmekanister i ett sant uttryck
af sin föreställning derom kalla statsmaskinen? Skulle
hans älskande hjerta kunna vägra sin huldhet och sitt
försvar åt de likar, hvilka den girige beräknaren fördö-
mer, såsom tärande medlemmar i det stora hushållet,
och ville drifva derutur, emedan de icke alstra annat än
glans och ära och medel till öfversinliga njutningar?
Skulle han vilja öfva sig att handtera krämarens vigtskål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
