Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Spegel som Episk-Didaktisk skald och som Psalmförfattare - 12. Skapelsehistorien som episkt motiv i den äldre litteraturen. Dess svenske bearbetare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Haquin Spegel, hans lif och gärning. 201
lärodikt öfver världens skapelse, framställande den kristna
uppfattningen under närmaste påverkan från Aristoteles, men äfven
under inflytande från den vidunderlige Aelianos och hans Varia
Historia. Talrika hänsyftningar på samtida tilldragelser äro
indragna i texten 1.
Pisides’ verk erhöll sin betydelse för vesterlandet först då de
lifskraftiga renässansmännen vände sina ögon till det gamla
Byzans och framdrogo dess tankeriktningar och diktskapelser i ljuset.
Impulserna från hans stora kosmogoniska epos upptogos och
fullföljdes af den ifrige hugenotten Gecillaume Saluste du
Barlas (1544—1590), som med vidtgående universalism sökt i sin
skapelsehistoria gifva en sammanfattande revy af sin tids vetande.
Den berömmelse, han förvärfvat genom La Première Sepmaine,
var en gång nära att fördunkla den store Ronsards namn. På
mindre än sex år utgick hans arbete i öfver 30 editioner, och om
det än snart glömdes i katolska länder, förblef det bland
protestanterna länge populärt. I engelska litteraturen har det lämnat
spår efter sig från Milton till Byron, och Göthe berömmer det i
entusiastiska ordalag. Bland franska litteraturgranskare har det
emellertid förlorat sin tjuskraft och har somligstädes öfvergått till
ett ordspråk för att uttrycka tidens barbari och en dålig smak.
I saknad af den finbildade hufvudstadsmiliö, som stod plejadens
medlemmar till buds, blef du Bartas enligt Sainte-Beuves ord
provinsernas och de landsflyktiga hugenotternas skald, och i
öfverensstänmelse härmed låter Lanson hans språk vittna om
landsortspoeten, gascognaren, som vill visa parisarne, att han ej står dem
efter och därför öfverdrifver deras uttryckssätt och smakregler
men ej hinner längre än till karrikatyren af dessa 2.
Du Bartas’ insatser i den samtida litteraturen äga likväl sin
stora betydelse därutinnan, att han bröt igenom den Ronsardska
— —
1 KarnL KrumbBachHeEr, Geschichte der Byzantinischen Litteratur, München
1897; upptagen i MülLers Handbuch der Klassischen Altertums-Wissenschaft 9: 1,
1 Jfr SaintTE-BeuvÅe, Tableau Historique et Critique de la Poésie
Fran
çaise et du Théåtre Français au XVIe Siècle. Lanson, Histoire de la Littérature
française, Paris 1895, och L. Petit de Julleville, Histoire de la Langue et de
la Littérature française des Origines à 1900, Tom III, Paris 1897.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
