Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur försynen luggade Adamsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berättar oss. Vill ni efterspana honom, står vår polis till
ert förfogande, herr greve.
— Jag skall tänka över, sade Adamsson och bugade
sig ut i spelsalen. Efterspana med polis! Nej, det tordes
inte fan.
Han hade nätt och jämnt hämtat sig efter chocken,
då en liten respektabel herre i svart dräkt, dubbelvikt
krage och knäppkängor artigt vidrörde hans axel och
sade:
— Monsieur, ett ögonblick! Nu är det jag som får be
er att följa mig!
Detta var försynens definitiva ombud i och för
Adamssons bestraffning.
Det blod, som ej genast stelnade i Adamssons ådror
vid hans tal, rusade på mindre än en sekund till hans
huvud. Han blev röd som Dackemåla lingonfält om hösten
och kunde med svårighet framstamma:
— Oui, monsieur, s’il vous plait.
Detta var för ögonblicket summan av hans franska
vetande.
Den lille artige herrn ledde vägen ut i atrium, där han
i garderoben hämtade en mjuk filthatt. Adamsson ifördes
överrock, erhöll hatt och käpp, glömde att ge
drickspengar och stapplade efter sin ledsagare genom tidlösa
oändligheter av mörker och förvirrat sorl.
Plötsligt fann han sig sitta vid ett marmorbord på
ett kafé. Café de Paris läste han själsfrånvarande på ett
cigarrfat och hörde kyparens röst:
— Messieurs?
— Vad dricker ni? frågade den lilla herrn. Konjak?
— Ja, konjak, mumlade Adamsson med tjock röst.
Fort, vite, beaucoup!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
