182 Postmannaförbundet synes vara det förbund, som nått längst i sina strävanden att samla alla arbetare inom facket. Enligt 1923 års statistik skulle det komma att omfatta icke mindre än 94 % av de arbetare, som det har att räkna med. Därefter kom tobaksindustriarbetareförbundet med 88,8 %, måleriarbetareförbundet med 88 %, järnvägsmannaförbun- det med 84,5 % och sko- och läderindustriarbetareförbundet med 80 %. Ifråga om ytterligare fem förbund kan det kon- stateras, att mer än tre fjärdedelar av de inom deras verk- samhetsområden sysselsatta arbetarne redan äro organise- rade. Resultatet av folkräkningen år 1920 *) gav vid handen, att antalet lönearbetare i vårt land då utgjorde icke mindre än 1,377,183, varav 950,498 män och 426,685 kvinnor. Det är emellertid utan vidare klart, att en mycket stor del av dem, som upptagits i nedanstående tabell, icke kunna utan vidare anses såsom organiserbara ur fackföreningsrörelsens synpunkt. Detta gäller framförallt t. ex. den stora gruppen, som inrangerats under rubriken ”Husligt arbete”. Även- ledes är det naturligtvis mycket problematiskt, om man kan betrakta en större del av de vid jordbruket syssel- satta såsom predisponerade för deltagande i fackförenings- rörelsen. I tabellen finnes å andra sidan inga uppgifter rörande i allmän tjänst anställda. Detta beror därpå, att det icke låter sig utan vidare göra att särskilja de med arbetarne jämställda löntagarne och andra. An- talet kronohantverkare, arbetare och dylika vid försvars- väsendet utgjorde något över 5,000, och antalet sjukskö- tare och sjuksköterskor omkring 12,000, varav icke mindre än 10,855 tillhörande den sistnämnda gruppen. Vidare är att märka, att i tabellen ej heller upptagits befattningshavare vid kommunikationsväsendet — post, telegraf, telefon, järn- vägar, spårvägar o. d., — beroende därpå, att man här icke gjort någon åtskillnad mellan s. k. högre och lägre befatt- ningshavare. *) Statistisk årsbok för Sverige 1926.