235 vederbörande arbetsgivareorganisation. En dylik åtgärd förutsätter i regel samverkan mellan olika förbund. I vårt land har man hittills försökt undvika sympatistrejker av detta slag. År 1909 iscensattes emellertid sådana i stor stil, såsom svar på av Svenska arbetsgivareföreningen påbjudna lockouter och sympatilockouter, vilka omfattade omkring 70,000 arbetare. De av landsorganisationen påbjudna sym~ patistrejkerna, vilka iscensattes på en och samma dag, den 4 augusti, omfattade omkring 230,000 arbetare, vadan alltså icke mindre än 300,000 arbetare samtidigt befunno sig i strid. Denna märkliga arbetskonflikt fick alltså karaktären av storstrejk. Den svenska fackföreningsrörelsen hade vid detta tillfälle för första gången anlitat storstrejken såsom påtryck- ningsmedel i en strid om arbetsvillkoren. Redan sju år ti- digare, eller år 1902, hade emellertid en liknande manifesta- tion av fackföreningsrörelsens maktresurser förekommit. Då företogs nämligen en så gott som allmän arbetsnedläg- gelse inom flertalet av fackförbundens verksamhetsområden. Denna arbetsnedläggelse varade endast tre dagar. Den gällde icke arbetsvillkoren, utan hade uteslutande ett politiskt syfte, ingick som ett led i kampen för allmän, lika och di- rekt rösträtt. Den hade ej heller tillkommit på tillskyndan av landsorganisationen, utan hade proklamerats av det social- demokratiska arbetarepartiets styrelse, som emellertid hand- lade i samråd med fackföreningsrörelsens ledning. Tanken på en politisk storstrejk hade framförts redan år 1897 inför den femte allmänna skandinaviska arbetarekon- gressen och vunnit dennas gillande. Denna kongress hade nämligen uttalat, att den fullständigt erkände, att de po- litiska förhållandena i Sverige gåvo den svenska arbetare- klassen ”en stark uppfordran att göra sig förtrogen med tanken på en omfattande arbetsnedläggelse som ett effektivt påtryckningsmedel för rösträttens erövring”, varjämte kon- gressen uppmanade Norges och Danmarks arbetare att, ”om en sådan ytterlighet skulle i Sverige behöva tillgripas, på det kraftigaste moraliskt och materiellt understödja den