255 klasslag utan betecknade därjämte, såsom lagutskottets vice ordförande yttrade under debatten om densamma i andra kammaren, ”en principiell och genomgående brytning med de grunder, på vilka vår lagstiftning hittills varit byggd i fråga om försöksbrott”. Ty ”om en person försöker tvinga en annan att begå mord, men denne står emot och icke går in därpå, blir försökaren icke med straff belagd, men om en person tvingar en annan till arbetsinställelse, blir försöket som sådant belagt med straff.” Redan ur rent juridisk synpunkt var denna lag ett monstrum. Lagutskottets vice ordförande var icke ensam om att hävda den uppfattningen. Att den ur social syn- punkt därjämte var både obehövlig, obillig och farlig, inty- gade högerrepresentanten, professor Ernst Trygger. Den liberale partiledaren, v. häradshövding Karl Staaff förkla- rade, att lagen med rätta kunde kallas ”en verklig klasslag- stiftning, en verklig undantagslagstiftning.” Till och med högsta domstolen avstyrkte enhälligt densamma, vilket icke hindrade regeringen från att giva den sin sanktion. Detta skedde den 10 juli 1899. År 1904 gjordes, på den socialdemokratiska riksdags- gruppens initiativ, ett försök att förmå riksdagen att upp- häva denna såväl sunda förnuftet som den allmänna rätts- uppfattningen kränkande lag, men försöket misslyckades. Det upprepades åtskilliga gånger utan resultat. Först år 1914 kröntes försöket med framgång så tillvida, att riks- dagen då beslöt vidtaga en sådan ändring i lagen, att sträff- arbetsbestämmelsen utbyttes mot en bestämmelse om böter eller fängelse, varvid rätten till omedelbar häktning upp- hävdes. Detta tillmötesgående från riksdagens sida skedde under trycket av den allvarliga storpolitiska situation, som ut- löste sig i världskriget. Ärendet behandlades nämligen i riksdagen den 1 augusti. Högerns ledare i första kamma- ren motiverade tillmötesgåendet med bl. a. följande yttrande: ”Jag kan icke dölja för mig, att särskilt bestämmelsen om straffarbetets ingående i straffsatsen på många håll vållat