254 förmån för arbetsgivareparten. I händelse av avtalsbrott från denna parts sida skulle motparten, arbetaren, få åtnöjas med rättegångsvägen. Detta kommittéförslag blev emellertid aldrig föremål för proposition till riksdagen, förnämligast därför att i det- samma saknades bestämmelser angående kollektivavtalet. År 1907 igångsattes på regeringens initiativ en ny utred- ning i samma syfte. Till denna skola vi återkomma i det följande. Det är nämligen nödvändigt att först lämna en kort redogörelse för ett ingripande, som gjordes av lagstift- ningsmakten redan år 1899. Detta ingripande avsåg visser- ligen icke formellt att åstadkomma ett förbud mot strejker, men i realiteten gick det i den riktningen. Riksdagen beslöt då, på förslag av den skånske bonderepresentanten Pehr Pehrsson i Åkarp, att kriminalisera försök att förhindra strejkbryteri. Detta skedde medelst ett tillägg till den all- männa strafflagens 15 kap. 22 §, vilket stadgade straffarbete av intill två år för den, som försöker ”tvinga någon till del- tagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till arbete eller att övertaga erbjudet arbete”. Med stadgandet om straffarbete följde rätt för åklagaren att låta företaga omedelbar häktning! Denna lagbestämmelse, som efter upphovsmannen benämn- des Åkarpslagen*), fick icke blott karaktären av en renodlad *) Den verklige initiativtagaren var landshövdingen och ledamo- ten av första kammaren Robert Dickson, enligt vad han själv upp- givit i sina memoarer (Minnen, Stockholm 1920). Dickson be- rättar, att han i slutet av år 1898 skrev privat till dåvarande justitie- ministern, statsrådet Annerstedt, och föreslog, att k. m:t skulle upptaga till behandling frågan om en lagändring i syfte att bereda strejkbrytare ökat skydd. Justitieministern svarade, att det vore bättre, "om förslag framkomme såsom en enskild motion i riksda- gen, och vidlade förslag till lagtext”. Dickson sammanträffade där- efter med Pehr Pehrsson i Akarp och anmodade honom att åtaga sig saken. Denne befanns vara villig, och i början av 1899 års riksdag överlämnade Dickson till honom motionen, ”vars kläm var den av Annerstedt givna lagtexten”. Den ”enkle odalmannen” från Akarp tjänstgjorde alltså endast som bulvan för mera högt upp- satta personer, som tydligen själva icke ville kläda skott för klass- lagsförslaget.