344 partiet och sedermera, sedan tvångsanslutningsbestämmelsen borttagits ur landsorganistationens stadgar, försökte för- må partiet att vägra fackföreningarne rätt att förmedla part;medlemskap åt sina medlemmar — dessa fackförenings- män voro, som sagt, i regel icke fientligt sinnade mot par- tiet utan önskade tvärtom, att frändskapen mellan detta och fackföreningsrörelsen skulle värnas och ytterligare stärkas. De krävde särskillnad endast i organisatoriskt hänseende, och de anförde såsom motivering för detta krav framförallt praktiska och taktiska skäl. De mera principiella skälen presterades av den s. k. bor- gerliga pressen och av dem inom arbetarerörelsen, vars so- cialistiska åskådning icke överensstämde med partiets pro- gram och praktiska politik. Av de sistnämnda samlades en del i det år 1897 bildade Socialistiska ungdomsförbundet, vilket år 1908 ombildades till ett parti, benämnt Sveriges ungsocialistiska parti. Detta ungdomsförbund och detta parti ansågo, att fackföreningsrörelsen löpte risken att bliva förd på avvägar av det socialdemokratiska partiet, som hade inriktat sina strävanden på ett parlamentariskt reformarbete, under det att arbetarklassens befrielse, enligt ungsocialis- ternas mening, låg förborgad i en principiellt statsfientlig, revolutionär, utomparlamentarisk, på fackföreningsrörelsen baserad klasskamp. När ungsocialisterna år 1910 togo initiativet till ”den syndikalistiska klasskampsorganisationens” bildande voro de mycket angelägna om att framställa fackföreningsrörelsens förbindelser med det socialdemokratiska partiet som en fara, ur vilken fackföreningsrörelsen måste räddas. Den syndi- kalistiska organisationen (S. A. C.) proklamerade också sträng partipolitisk neutralitet och förklarade, att den ön- skade omsluta alla arbetare utan hänsyn till ”religiös, poli- tisk eller filosofisk åskådning”. Den nödgades emellertid samtidigt förklara, att partipolitisk neutralitet icke är det- samma som politisk neutralitet. Ett förverkligande av syn-