359 statistiken, frågan om upprättande av ett centralsekretariat för förmedling av samarbete mellan de olika ländernas lands- organisationer samt slutligen frågan om utbyte av redogö- relser för lagstiftningen angående fackföreningsverksam- heten i olika länder. Man ansåg sig vara förhindrad att vid denna konferens fatta för vederbörande landsorganisationer bindande beslut men uttalade dock ifråga om ömsesidigt konfliktunder- stöd följande: ”Att framställning om understöd skall vid behov göras från lan- dets centralorganisation till den internationella centralstyrelse, som konferensen kan komma att tillsätta, och skall centralstyrelsen ge- nom upprop delgiva de olika ländernas landsorganisationer fram- Jtällningen. Bidragen insändas därpå direkt till det land, där striden föres. Endast på detta sätt gjorda framställningar skola beaktas.” Den tyska fackliga generalkommissionen (motsvarande det svenska landssekretariatet) anmodades att tills vidare fun- jera som internationellt sekretariat. Påföljande år, 1903, hölls ånyo en internationell konfe- rens, denna gång i samband med den engelska fackförenings- kongressen i Dublin. Där enades man definitivt om, att man skulle bilda den internationella sammanslutningen — inter- nationella fackföreningsförbundet eller fackföreningsinter- nationalen, som den kallades. Denna kom att omfatta de fackliga centralorganisationerna i England, Frankrike, Bel- gien, Holland, Danmark, Sverige, Norge, Tyskland, Öster- rike, Ungern, Schweiz, Italien, Spanien och Victoria i Australien. Organisationen skulle ha till uppgift: 1. att sätta fackorganisationerna i de olika länderna i livligare förbindelse med varandra, 2. att en gång varje år upptaga och sammanföra rapporter över verksamheten i de olika länderna, 3. att upptaga och utbyta adresser över fackorganisationerna samt 4. att vid konflikter av större omfattning genom internationella sekretariatet förmedla framställningar om ekonomisk hjälp.