- Project Runeberg -  Ödesglimtar /
1

(1908) [MARC] [MARC] Author: Hilma Angered-Strandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


1.

En gröngöling.



Ernst Hoffberg kände sig nästan förlorad. Modet svek
honom i ett ögonblick så starkt, att han blef kall om
fingertopparna och tom i hjärnan. Han hade nyss slutat Garborgs
»Traette Maend» och skjutsade till boken så våldsamt, att
den for i golfvet med pärmarna uppfläkta, hvarpå han
kastade sig framstupa i soffan.

Det fanns icke tvifvel om att han var precis 8 år för
sent född i världen. Är det icke krossande hårdt att gå
miste om lifvet, därför att man är 8 år för sent född? Hade
han varit 8 år tidigare, så hade han för jämnt så många
år sedan varit lika gammal som nu med alla intryck och
tankar och haft allt det bakom sig, som nu låg uträttadt
och färdigt. Och då hade han fått allt sitt utsagdt, innan
den här boken och andra sekelslutets böcker hunnit författas
och tryckas och afskära all möjlighet för vanligt folk att få
gehör.

Ty djupt ned i hans innersta medvetande hade den
förfärande sanningen borrat sig, att han var en af
gröngölingarna, Garborg talat om, en öfvervunnen ståndpunkt
förkroppsligad, halfbildad i sin Uppfattning, stick i stäf mot
den fömämhet, den raffinerade ömtålighet och storslagna
trötthet, som nu var på modet i litteraturen och var
så förtjusande, sade alla, att de inte kunde begripa, hur de
velat lyssna på så nervlösa, på sak gående toner som för
tio år sedan.

Att börja med skämdes han, där han låg. Han föreföll
sig själf som en dum, glosögd oxe, barn af en sämre ras,
hvilken någon gång i en dimmig forntid velat förbättra det
bestående tillståndet på ett brutalt, klumpigt sätt genom att
tala om alldeles, hur världen var och visa harm öfver det

öäesglimtar. 1

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:14:35 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hasodes/0005.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free