Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fastnade. Ty den stora massan följer trögt med, och hittar
man blott på nya eller olika sättningar, så lysnar den så
gärna om och om igen till tonerna från det stora
instrumentet: naturen, lifvet som ses och hörs, skälfver och
skrattar, trampar och kväfver, kråmar sig, sviktar och är en
vrångbild af hvad det kunde vara.
Fy tusan att lämna allt i sticket och börja svärma för
romantik och själsfömämhet och glädje, som ingen glädje
är?
Men Ernst Hoffberg hörde oaktat alla dessa funderingar
till det lyxsläkte, som kallas för konsnärsnaturer, därför
brann han efter att alstra, och för att kunna alstra bör
man äga åtminstone en skymt af hopp om att få förläggare,
och förläggare de ligga med örat mot tidens hjärta och
lyssna efter dess slag.
Alltså började han skrifva med ett öga beständigt riktadt
mot en osynlig själfhärskare, som satt på en kontorsstol
någonstädes och tittade ironiskt på honom.
Intet under att han kallsvettades, strök ut, lade till,
jämkade på sina syner — inte så starkt, brutalt, framför
allt inte begagnade, räta och släta ord. På slingrande
blomsterstigar till målet, då man icke kunde skapa nya,
fulltoniga ord, ty det kunde ju endast mycket få. Men det
osynliga leendet blef mer och mer ironiskt, den stackars
gossen mattades och slappnade under dess inflytande.
Sprang till sist upp och ref det usla mischmaschet i bitar.
Så bar det af på långa promenader utåt Skeppsholmen
eller Lill-Jans skog. Hjärnan var trött men byggde och
byggde alltjämt, kastade upp planer, fantiserade
vidunderliga manér, som skulle slå släktet med häpnad, springa förbi
tidens nyheter.
Men hemma, där skrifbordsstolen stod och gapade dumt
hjälplöst mot den hvita pappershögen, där födde det väldiga
berget en liten vanskaplig råtta, en skräck för Gud och
förläggare. Han ville gifva mer än han hade, därför kunde
han aldrig finna sig själf.
Någon gång en solbelyst dag, då han ströfvade ut i
skogen, tog han plötsligt tag i naturen med hela känslan, och
upp dök det där sturska svällande: jag är jag. Fram med
notisboken — gamla kuvert om inte annat — och så bar
det af. En sund, enkel lifsbild i hans gamla kraftiga stil
med fattigt folk, som talade vanligt om vanliga saker och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
