Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lifvet som hägrade i enkel helhet i bakgrunden och kastade
skärande eller vemodsfullt ljus öfver taflan.
Den biten antogs af vederbörande tidskriftsutgifvare,
ehuru man icke uttryckte vidare hänförelse. En smula
gammalt men läsbart.
Han kunde icke se annat, än att han i dessa små saker
lagt all den diktarkraft, den uppfattningsskärpa, som förr
gjorde .honom så »lofvande».
Hade han förlorat något af den tro, som gaf hans alster
omedelbar styrka? Eller hade man blifvit likgiltig för det
han hade att säga?
På våren hade han kommit, och sommaren anslog han
till att samla intryck, förbereda sig till ett arbete, som skulle
sjunga och koka af gamla sanningar och med ett slag göra
honom åter bemärkt. Väl kunde han förtjäna sitt bröd
utan detta, men han hade aldrig betraktat sitt yrke som
mål utan som medel att lära känna det lif, han ville skildra.
Och om han än fått erfara dessa år, att arbetet är karl
till att sluka sin man och icke tål en half själ, så hade
diktarlusten nu vaknat i all sin obändighet och han tyckte,
att han måste stå eller falla med utgången.
När hösten inträdde, gick han där upphetsad och trött. De
gamla vännerna kommo hem och förde unga med sig, nya
namn som lyste i boklådsfönstren och på Blanch och i
»gropen». Alla hälsade kamratlikt och vänligt, men ingen häntydde
till hans litterära planer. Trodde de att han öfvergifvit dem?
Så småningom märkte han en tydlig frontförändring långs
hela linjen. Man talade nästan uteslutande om de unga,
de nya, som kommit med lättande, befriande toner, kommit
med mer skönhet och mindre fraser, lekte för att leka och
gaf tusan i, hvad som fanns eller icke fanns till.
En kväll i en vänkrets yttrade en ryktbar litteraturälskare
— utan att tänka på Hoffberg — man tänkte öfver hufvud
icke mer på honom i denna förbindelse:
»Egentligen voro 80-talets hjältar några skäligen enkla
företeelser, gubevars, talanger i sitt slag men inte vidare.
Ingen fantasi, ingen känslighet, de voro för fastslagna i
funderingar om samhällsförbättringar — eller också i sin
besynnerliga förkärlek för bönder, som de togo på rena
allvaret. Folklifsskildringen var det ledsammaste mod,
litteraturen kommit med, hvad kan det intressera oss
egentligen — vi tänka och tala och känna ju alldeles olika.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
