Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skyldigast ett arsenikpiller, för att återställa ögonens
klarhet efter någon dålig natt. Hon hade just aldrig sofvit
mycket, lilla Dorrit. Hon tyckte mest om natten. På
dagen oroade och skrämde och förvillade en hel hop ting,
det märkvärdiga blef vanligt och det varma kallt och
allting kröp ihop, om natten blef det stort och brinnande,
likt hvad hon kände inom sig, att det verkligen var. Men
så hände, att hon med ens vaknade ur själfva nattens varma,
lefvande tankar, som ur en slummer, vaknade med en kall,
död fasa och såg dunkla öden skymta förbi, kamrater hon
haft, som försvunnit härnere bakom hörnet af avenyen och
någon dag dykt upp igen och skrattat henne i ansiktet eller
också gråtit, så att de skakat, hon visste ej hvilket som
var värst. Som i en mardröm hörde hon dem berätta om
det där — det andra, dit de alla en gång måste komma,
då de inte kunde hålla sig kvar vid teatern, det stora gula
huset med väggar som marknadsstånd, fullmålade af
vidunder sedan många år tillbaka, bredvid ormmänniskan och
hundmänniskan och gorillamänniskan fanns det ännu bitar
af de siamesiska tvillingarna och Piccolomino. Men inne
i den förfärliga salen skrällde hornmusiken i trängseln af
allt det glupska, osnygga folket och de illaluktande aporna,
där grinade starke Jim med sina plumpa käftar, feta Maggie
med sin olidliga utdunstning satt och flåsade, den brutale
impressarion hotade och lismade och de otäcka gamla
pris-skönhetema åbäkade sig, afundsjuka så de kunde klösa
ögonen ur hvarandra — men värre ändå i våningen under,
som skulle heta ett strå hvassare, på den trasgranna
va-rietén.
Jesus, Jesus — lilla bleka Dorrit reste sig med händerna
på det dunkande hjärtat, hon tyckte alltsammans såg på
henne och talade: Dorrit, det kunde du aldrig, det blefve
din död, du är inte sådan.
Men så — midt i tysta natten skrattade hon till, och
fast tårama strömmade, därför att de en gång kommit i
gång, lyfte hon händerna knäppta mot taket — och fann
det lustigt, som en riktig tragédienne — och skrattade åter
och bannade sig själf, som kunde bli rädd för spöken.
Visste inte hon, att när en gång tinningarna sjönko in och
hårfästet blef tunt och halskotoma körde fram, då var
hon i hamn, hon. Hon var räddad. Då behöfde hon inte
vara en enda smul själf, bara en liten del af en annans lif,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
