Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en stor och härlig mans. Och hon tryckte sina små magra
händer hårdare samman och stirrade stort ut i mörkret.
Hon genomlefde, som hon gjorde hvarenda fri stund, den
korta sagan. Hur han, den vackre, sorglöse, som Dorrit
knappt vågat betrakta i smyg, en dag efter en mer än
vanligt bråkig repetition kommit till henne och sagt, att han
länge känt sig dragen till henne, och att endast hon var
värd hans förtroende. Såg hon hur nedrigt de kopplade
ihop sig mot honom och höllo honom nere af blek afund?
Såg hon, hur han bara fick roller, där han skulle vara
vacker — han, i hvilken brann en låga, som om den finge
tillfälle att slå ut, skulle sticka en värld i brand. Och lilla
Dorrit lyssnade som ännu ingen lyssnat, det sade han henne,
hon trodde på honom, det var det som dragit honom till
henne, för det bästa en man kunde få var en kvinnas tro.
Och han kysste henne och sade, att en dag skulle deras
vänskap bli mer, men först finge han lof att komma på
sin rätta plats, förstode hon det? Om Dorrit förstod! Allt
detta försiggick bara inte på jorden, tyckte hon. Och så
en dag bad han henne om respengar till västern — bad,
åh visst inte, bara antydde, fint och nobelt, och pengar
hade hon tillräckligt af, det hade hon alltid, hon behöfde
så litet. Han måste nästan öfvertalas att ta emot den
summa, hon erbjöd, öppet och manligt förklarade han, att
om hon i den minsta vrå af sin själ trodde honom vara
en af de där vanliga skurkarna, som tjusade kvinnor för
att komma åt deras fattiga styfrar, skulle hon säga ifrån
strax, då ginge han, ingen kunde hindra honom att gå då,
ensam, ut i en kall och hård, men kanske hälsosam värld.
Åh, hvad Dorrit skrattat — och gråtit på en gång, det
var en sådan idiotisk vana. Men hon insåg väl, att
världen var liten och att det blefve en hård kamp att besegra
dess litenhet med sin egen storhet? Gällde att hålla ut,
hon måste lofva att allt fortfarande hjälpa honom i denna
kamp. Sedan, den »dag världen talar om min Hamlet som
om fröken Goulds diamanter», skulle han komma.
»Hamlet!» — o Gud, det hade svartnat för Dorrits ögon, han
komme att spela Hamlet, tänka sig jämförelsen: diamanter
och Hamlet, världen var i sanning tröstlöst liten!
Och om trots allt någon ett ögonblick misstänkt honom
för falskhet, hade han kommit denna någons fula misstro
glänsande på skam. Han hade skrifvit regelbundet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
