Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det är kroppens spis, och hvilket som är riktigast tänker
man icke — och det lämnar jag osagdt. Det är skönt
att måla ögonblicket, då man skall mättas — om jag får
begagna uttrycket: en stor salighet.
Men han, som redan sitter vid fullrågadt bord och är
ganska tillfredsställd, han har icke intresse a! att måla ut
för sig maten — jag talar fortfarande mest om den
andliga spisen — och om, att det är skönt att måla . . .
Nej, det är kanske ändå inte det.»
Han lyfte armen, allt ifrigare att träffa rätt, och pekade
för sig i luften, ögonen glänste dunkelt.
»Se — så här tänker man hemma: amerikanen har det
bra. Ja. Hvad är det då, som är så bra? Inte bara
maten och rocken förstås — utan människan. Man blir då
en högre människa? Ja. Så tror man hemma. Nu säger
jag det till amerikanen, och han tittar på mig och gapar.
För sådant ser han inte, sådant tänker han inte på. Han
frågar inte: hvarför? Här kommer jag långt bort från ett
annat land och talar om för honom, hvad som menas med
hans land — och hvad det är — på bottnen. Och han
hör inte. Han förstår inte. Han är som en maskin, som
vefvar fram god mat och vackra kläder och bekväma hus
och skolor och lasaretter — allt fabricerar dom här, och
så när alla blifvit fint klädda, då ta de hvarandra i hand
och är lika goda och hålla råd om landet.
För det tror di, att skaffar man sig pengar, då vet man,
och då kan man och då är man.
Men den, som förblifver fattig, han är intet.»
Röd som en tupp satt Lars och drog upp sina
ögonbryn onaturligt högt.
»Se på mig, du Gustaf,» sade han, »se på mig och säg
så, om det bara är pengarna? Är inte jag en högre
människa än när jag kom?»
Gustaf vaknade till och for med handen genom håret.
»Jag känner dig inte, Lars,» sa han.
Lars upprördes i den grad, att han för första gången 1
sitt lif blef vältalig. Han framvisade sitt forna och
nuvarande lif, han talade om försakelse och kraft och
påpasslighet, om kyrka och välgörenhet och medborgerliga,
plikter.
»Jag skall säga dig en sak, min käre Gustaf, du kom
hit och ville ha det på din fason, men Amerika vill ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
