Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Assureradt? Ja då, hvart enda kol. Nu få vi se att
komma hem med ångbåt.
Och så var man vid gästgifvargården.
Men ut öfver stranden spred detta sig som en löpeld,
och folk hade fått något att tala om, som förströdde de
tunga tankarna.
När de skeppsbrutne gingo förbi, stod Leonore Witt vid
fönstret inne på gästis. Hon gäspade duktigt, knöt sin
stora, kraftiga hand och böjde armen spändt inåt för att
pröfva armmusklerna.
— Nej, nu tror jag, jag reser till Stockholm, fru Enkvist,
sade hon utan att vända sig om. — Det är ingen stil på
den här stormen — det kommer ju aldrig något af det
där bebådade västliga, så att jag kan få måla bränningar.
Hur länge ska’ jag vänta på det där märkvärdiga
höst-måjet?
Hon gäspade än en gång och vände sig om. Fru
Enkvist, som dukade af middagsbordet, såg hvasst på henne.
Inte af annan orsak än att fru Enkvist i allmänhet såg
hvasst på fruntimmer, som icke ställde sig under hennes
moderliga vingars skugga. Och den morska
Stockholms-damen hade alltid varit henne särdeles antipatisk.
Om det nu bara var det, att fröken Witt var så otrefligt
lång och omöjlig; själf var värdinnan på »Aftonstjärnan»
ett litet kryp till fruntimmer med spetsig, förfrusen näsa
och små stickande ögon.
— Nej, det kan inte vara nå’nting för fröken Witt här
i vår torftighet, förstås, sade hon sötsurt.
— Asch, säg inte så där, inte, kära fru Enkvist. Jo
vars, jag trifs utmärkt i skärgården, men nu börjar det
bli litet trist, och jag behöfver komma i vinterkvarter.
Pigan rusade in och ropade till frun, att en hel
vind-drifven besättning ville ha mat och öl.
— Bevare oss väl! sade frun, slog ihop händerna och
skyndade ut.
Om en stund passerade Leonore Witt genom krogsalen
för att gå hem.
Där satt en grupp och drack öl. Hon hörde genast, att
de talade om skeppsbrottet, och det intresserade henne.
Som hon långsamt gick förbi, steg en af gruppen upp och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
