Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hälsade höfligt. Då stannade hon och såg på honom. Det
var som om hon måste göra det.
Han var en halflång, axelbred karl denne norske kapten.
Hans ansikte var icke mycket kraftigt tecknadt, men han
såg bra ut, och ögonen ägde ett ljust uttryck. För tillfället
bar han hvarken krage eller manschetter, skjortan var
ur-fläkt, byxoma beckiga och händerna valkiga med naglarna
bruna af tjära.
— Kapten har förlist, sade hon och såg på hans mun
och lysande hvita tänder. — Berätta lite om det, det är
så roligt; jag har varit mycket på sjön, jag.
Herre Gud, hvad han påminde om...! Just när han
såg på henne.
Hon stod med händerna på ryggen och föttema en
smula i sär. En lång, kraftig figur med fasta men icke
särdeles yppiga former. Händerna voro stora men
hållningen god. Egentligen var hon ful: väderbiten, ojämn
hy och en tufsig lugg ända ned öfver ett par nötbruna
ögon. Hennes sätt var en underlig blandning af
bortskämd världsdam och vårdslös, själfsvåldig naturlighet.
Alltsamman rättframt och öppet. På en gång något trött
och något som stod på språng öfver till det plebejiska.
— Jaså, det roar fröken, sade kaptenen och log. De
andra tego och tittade ned i sina glas. Men fröken Witt
såg obesväradt på dem med sina klara ögon, och de hade
vant sig vid att se henne göra, hvad som föll henne in.
Norrmannen berättade om natten. De hade nätt och
jämnt fått båtarna ut, då skutan sjönk, genast, inte en
klädtrasa räddad.
— Därför får jag se ut så här, sade han och log, så
att de hvita tänderna blottades under skägget.
Ja, så likt — men det här var vackrare.
Leonore gick.
— Hvem var det fruntimret? frågade kaptenen och skålade.
— Hon ä’ från Stockholm, så’n där artist — tusan te
stil på kropp, hva’, kapten?
Han smålog och drack.
— Jag tyckte särdeles bra om henne, sade han och
såg ut åt gatan. — Det var en käck ung dam. Är hon
förmögen?
— Ja, jag tror fadern ä’ något kungligt, så’n där
ämbetsman, något tusan så fint ä’ det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
