Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Modera hörde lugnt och kallt på. När Leonore slutat,
sade hon blott:
— Jaså, det skulle gå så — ja, hvar och en har sin
smak. Måtte du inte ångra dig! När tänker herrskapet
gifta sig?
Leonore tålde det alltsammans. Hon hade några dagar
af de största förödmjukelser, och allt gled det af henne,
hon blott gick i en enda väntan på hans bref. Hon
började känna, hur de forna banden lossnade, komfort och
lyx omkring henne bleknade och miste sin makt, hon gick
i en egen frigjord stämning. Det låg hälsa och kraft i
detta: att hon skulle och ville offra. Hon längtade bort
från alltsammans, ibland med onaturlig feberaktighet, det
höll henne ej längre fången, hon trängtade åter till hafvet,
till vindarna, till lifvet där ute. Hon började få denna
egendomliga känsla af afvoghet mot allt det, ett föriinadt
lif medför, en motvilja, som gärna bemäktigar sig dem,
hvilka stigit nedåt i socialt afseende, allra helst om detta
skett frivilligt.
Och ju mer hon kände detta, desto djupare växte
hennes lidelse. Hon hängaf sig helt och hållet åt den. Och
i sin segervisshet och lycka, sin känsla af frihet omtalade
hon saken för flera af sina vänner och förblef oberörd af
det kyliga sätt, hvarpå de upptogo hennes ord.
Ändtligen!
Med darrande, nervösa fingrar tog hon brefvet ur
betjäntens hand, ilade in i sitt trefliga, ombonade rum och
stängde dörren.
Hon såg på utanskriften — en manlig, stor stil. En
oförklarlig oro skälfde till i hjärtat, och det lade sig en
dimma öfver ögonen.
Så bröt hon brefvet.
En god timme hade gått. Hon satt kvar, styf och stel,
på en stol vid fönstret och stirrade på gatan. Hon grät
icke, hon var kall som is, och tänderna skallrade mot
hvarandra.
Så vände hon sig om och såg inåt rummet. Det var
som om allt hade bytt karaktär: de mjuka kåsösema,
taf-loraa, skärmarna, småsakerna, den vackra järnsängen med
konstsmidd gafvel — öfver allt låg en död, ängslande
prägel. Och ändå något mer. Som hade de nu plötsligt tagit
henne med hull och hår, bundit henne vid sig, blef hvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
