Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
småsak myndig, tyckte hon, och växte så stor. Allt det
fria var borta. Hon kände, att hon hatade allt detta så
gränslöst. Men det var hennes. Så sjuk i hjärtat hon var.
Utifrån gatan ljöd vagnsbuller — hon kunde svagt
urskilja vaktparaden på afstånd. Lifvet böljade fram i
middagstimmen — aldrig hade hon hört det så förr, känt det så.
Allt är slut — nu är du vår, ljöd det. Allt är slut. Hvart
ljud, hvilket hon satt där och uppfångade med öfverspändt
sinne och sjuka nerver, fick en stark betydelse.
Och modera...! Nej, allt skulle stötas likt en knif ned
i bröstet med ens. Det var nästan en njutning.
Hon gick hastigt in i hvardagsrummet.
Hofrättsrådinnan satt och sydde på ett tapisseriarbete.
Hon slutade räkna stygnen, höll fingrarna kvar som märke
och såg upp.
— Det är slut alltsammans, så nu kan mamma vara
lugn, sade dottern skärande kallt.
— Är det han, som ...
— Ja.
Fru Witt fick ett blidt uttryck.
— Jaså, ja, det var väl, kära Leonore, tro du mig, det
hade aldrig gått — jag trodde för resten alltid, det skulle
sluta så här, sådana förbindelser stå sig inte i längden.
Det är i alla fall godt för dig, att det var han som bröt,
och jag tycker du riktigt är att lyckönska, det inser du
nog snart själf.
Leonore svarade ingenting. Hon gick genom den granna
våningen, och öfver allt var det detsamma som de första
ögonblicken i hennes eget rum. Samma tomma, ödsliga
köld, som så förfärande utstrålade från allt, att endast
döden kunde ha sådant med sig. Och samtidigt något
nytt — myndigt.
Hon gick in till sig och låste igen dörren med regel.
Där inne var dock bäst. Åh — de långa, långa åren! —
Hon lade sig på chäslongen och slöt ögonen. Så kom
gråten, häftig, stark, lidelsefull.
När det var öfver och tröttheten och intigheten smög
på henne, började hon pinas af hastiga fiygtankar,
hugskott, som alls icko hörde dit. Tankar sådana som: att
det nästan var bra, nu skulle hon kanske måla bättre
än någonsin, nu hade ödet skonat henne från allt där
nere i Arendal, nu skulle hon inte behöfva honom till
ödesglimtar. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
