Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
satt Ädelborg, betraktande henne med denna
be-dröfvade, undrande blick, som tillgifna hundar
fästa på husbonden, när de se att något fattas
honom.
Med ett svagt leende sträckte hon ut
handen emot honom och sade långsamt och tydligt:
»Tack, du ömma själ! Sedan pappa dog, har
ingen varit så god emot mig som cfti.»
Han böjde sig gråtande ned öfver den lilla
smekande handen och försökte att tala. I samma
stund föllo hennes blickar på en frisk krans af"
förgätmigej, som såg ut att nyss hafva blifvit
lagd på bordet invid sängen. »Ack, så vacker!»
log hon barnsligt; »det är nog från min lilla
Frida?»
»Ja», suckade Ädelborg, borttorkande sina
tårar.
»Det kära barnet! Lofva mig», fortfor hon
bedjande, »att du tar litet hand om henne när
jag är borta; hon behöfver det så väl; en fin
natur ... ett ömt litet hjerta . . . och modren
så grof, så rå . . . ack, lofva det!»
Hon såg ännu en gång på den lilla kransen
och tillade: »Det är en af de förgätmigej, som
jag räcker dig ifrån min dödsbädd, Ädelborg.»
»Ja, jag lofvar dig! ...» Han kunde icke mer;
öfverväldigad af rörelse skyndade han häftigt ut
ur rummet under krampaktig gråt.
I dörren mötte han friherrinnan Cederstolpe
och läkaren, men han såg dem ej. Utom sig af
Sorg sprang han utför trappan, tyckte sig som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
