Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en milliard skulle afsättas till fosterlandets försvarare och de
arbetslösa få hjälp. Hébertisternas försök till en ny folkresning mot
konventet misslyckades nu — för första gången i revolutionen låg det
revolutionära Paris under, man nalkades vändpunkten! I stället
fängslades gruppens alla framträdande män. Den 24 mars afrättades 18
af dem, biand dem Clootz och Hébert själf, och kort efter sändes också
Chaumette till schavotten.
Men de öfver proletariatet triumferande småborgarne voro
ingalunda hågade att afsluta sitt välde, som dock blott kunde bestå under
extrema förhållanden och med skräckens tillhjälp. Därför måste det
härnäst gälla Dantons grupp. Den 2 april stodo Dantonisterna inför
revolutionstribunalet; Saint-Just och Robespierre hade själfva utarbetat
anklagelseakten, som gick ut på ljum het för republikens sak. Danton
svarade på de första frågorna: »Mitt namn är Danton, ett namn tämligen
väl kändt i revolutionen. Min bostad skall snart vara i Intet, men mitt
minne skall lefva i historiens Panteon.» Dantons försvar hotar att bli
farligt för anklagarne, men det afklippes, och den 5 april åka äfven han
och Camille Desmoulins på dödskärran. »Visa mitt hufvud för folket;
det år värdt att visas», äro hans sista ord åt bödeln Samson.
Långt ifrån att skräckväldet skulle minskas med »de ursinnigas»
fall, blir det först nu, när småborgarklassen genom Robespierre är
ensam diktator, fullt satt i system. Ingen den minsta afvikelse tåles
från den småborgerliga respektabiliteten; »dygdens» republik, som
den kallar sig, tillskäres med guillotinens hjälp i pedantisk rätlinighet.
öfver tusen personer afrättas i Paris på de 4 månader det
Robes-pierre’ska enväldet varade; »det är blott de döda som icke komma
igen», sade Barrére. Robespierre uppträdde nu också som
öfverste-präst vid »det högsta väsendets» gudstjänst, sedan han låtit konventet
dekretera dettas tillvaro samt »den trösterika läran om själens
odödlighet». »Folk, öfverlämnom oss i dag», sade han, »åt en ren fröjds
hänförelse; i morgon skola vi på nytt bekämpa lasterna och tyrannerna.»
Men stödet för denna diktatur var redan betänkligt hopkrympt,
och en god del af revolutionens lefvande kraft var borta med
Héber-tister och Dantonister. Förgäfves skärpes lagen mot de misstänkta
yttermera, skräckväldet, som löst sin stora uppgift och vräkt undan
revolutionens alla fiender, står allt tydligare som en anakronism, men
en högst farlig sådan för alla, hvilka ej höra till diktatorns allra närmaste
krets. När Robespierre nu klagar öfver att den rätta republikanska
andan ej ens finns hos hela Välfärdsutskottet, samla sig de utpekade,
Tallien, Barras och andra, hvilka nyss som konventskommissarier
själfva med skräckens vapen slagit ned resningar, till motstånd.
Följande dag, den 9 Thermidor (den 27 juli 1794), blir afgörande.
Robespierres jakobiner rycka fram till en ny 2 juni, en ny rensning
af konventet, som vågat trotsa diktatorn och t. o. m. sätta honom,
Saint-Just och deras närmaste vänner »utom lagen». Men Barras
samlar andra grupper nationalgarde, och inför detta väpnade motstånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
