Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
visar sig hur undergråfd den småborgerliga dygdens och guillotinens
regim är; trupperna fraternisera, konventet hyllas, jakobinklubben
stänges, Robespierre och hans vänner fängslas och föras dagen därpå
under ofantliga människomassors jubel till guillotinen.
En resning mot nationalförsamlingen hade för andra gången
misslyckats. Revolutionen, som någon tid under utomordentliga förhållanden
måst gå utanför sin fasta sociala grund, återvänder till denna, den
liberala bourgeoisin sitter vid styret och bereder sig att plocka
frukterna af alla dessa revolutionära ansträngningar. Fängelserna tömmas,
spannmålen får åter bli hur dyr den vill, revolutionskommittéerna
försvinna, den röda mössan likaså, salongerna öppnas, f. d. madame
Cabarus, numera madame Tallien har ett litet hof omkring sig, lyxen
skjuter upp med svindlande fart, »den gyllne ungdomen» huserar
efter behag i Paris, resningsförsök af förstäderna, som kräfva »bröd
och 1793 års konstitution», slås ned med bajonetter, hvilka i krigen
lärts militärisk lydnad. Sieyés bygger 1795 ännu en ny konstitution,
med två kamrar, indirekta val och census-streck. Nya förmögenheter
skapas dagligen genom spekulafon i nationalgods, genom
arméleveranser och genom den raskt uppblomstrande industrin. Bourgeoisins
samhälle, sådant vi känna det från hela det förra århundradet, börjar
taga fasta konturer, redo att begynna i växlande former sin kamp
med två fronter: mot den förgångna tiden med dess härskande
tre-klöfver: kungen, adeln och prästerna, och mot den kommande tiden,
som har sin bärare i den begynnande arbetarerörelsen.
Men når Carlyle ser tillbaka på dessa *den franska revolutionens
fasor», hvilka alla välsinnade så hiskligt utmålat för folken, fast
guillotinens par tusen offer äro t. ex. »ej långt från tvåhundradedelen af det
antal människolif, som sjuåriga kriget kostade» — når han ser på
detta skräckens välde, säger han sig nödgas »med vemod bekänna, att
det ej ges någon tid, då den stora massan af Frankrikes millioner
led mindre. Det var ej de stumma millionerna som här ledo; det
var de talande tusendena, hundradena och enheterna, som skreko och
skrefvo och läto hela världen återskalla af sin klagan, såsom de både
kunde och borde; det är den stora skillnaden.
Du arbetets och mödans man, för allt hvad du kämpat och vågat
under dessa sex långa år af oro och elände har du således ej vunnit
det minsta? Du äter din sill och dricker ditt vatten i den härliga,
guldglänsande aftonen. Ack hvarför skapades jorden så skön, hvarför
omgöts hon med glödande morgon- och aftonrodnad, om den ena
människans sätt att behandla den andra skulle göra henne till en
nödens och tårarnas dal ? Var det för att upprätta en Cabarus-balernas
republik som du nedref Bastiljen, slog Braunschweig, trotsade
fursten-dömen och våldigheter, jord och afgrund? Tålamod, du måste ha
tålamod; ännu är ej slutet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
