Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nat än läsa tidningar och formera gåspennor. Den rätta ekonomin
består icke i att ge ut litet, utan i. att ge ut på rätta stället.
Redan 1814 hade Saint-Simon skrifvit de djupa orden: »Mot hvarje
förändring i samhällsordningen svarar en förändring i
egendomsförhållandena.» Han utvecklar senare denna tanke. Äganderätten är en
samhällets grundlag, men däraf följer icke att den är oföränderlig. Den måste
fastslås genom lag, men ingalunda alltid i samma form. Ty
äganderättslagen är beroende af den högre lag, enligt hvilken människoanden
alltjämt går framåt och utvecklar och fullkomnar samhällsinstitutionerna.
Denna högre lag förbjuder oss att fastkedja kommande släkten med
orubbliga föreskrifter. Lagstiftaren har därför rätt att när helst det
kräfves på nytt upptaga äganderättsfrågan, ty den personliga
äganderätten hvilar blott på den gemensamma och allmänna nytta den medför,
och denna nytta växlar med tiderna.
Närmare går Saint-Simon icke in på konsekvenserna af dessa sina
satser; det blef hans efterföljare förbehållet. Själf var han upptagen af
sina — fåfänga — försök att förmå industricheferna att acceptera hans
synpunkter. En nutida fransk författare, Maurice Barrés, har träffande
sagt om honom, att han i egenskap af entusiast för tyngdlagen aldrig
ville gå emot någon bestående kraft, utan i stället sökte vända den sig
till godo. Trots allt revolutionärt i hans tankar blef han därför ingen
omstörtningsman, vare sig mot regering eller kapitalism. Han ville taga
kapitalismens bärare i idéns tjänst för att afskaffa fattigdomen, och han
ville begagna äfven religionens makt genom att ställa den i
människokärlekens tjänst. Detta försökte han i sitt sista verk, »Den nya
kristendomen» (1825).
Saint-Simon hade alltid haft, jämsides med sin positiva och
materialistiska åskådning, ett drag af mysticism, hvilket ej litet bidragit till
brytningen med den i sin ungdom ganska torrt vetenskapligt anlagde Auguste
Comte. Nu på ålderns dagar tog — alldeles som senare hos Comte!
— denna fantasi-sida helt öfverhand. Han förklarade att världen befann
sig i en kris, hvarur skulle framgå dels en ny religion och dels en
fredlig samhällsorganisation för hela mänskligheten. Denna religion var det
han nu ville utveckla. Till motto tog han Pauli ord: »Den som älskar
bröderna, han har fullbordat lagen*. Människorna skola vara
bröder, det är »den nya kristendomens» summa. Denna skall ha sin kult,
sitt prästerskap och sina dogmer, men allt skall blott framhäfva
brödra-kärlekens ledande princip. »Religionen skall leda samhället mot det stora
målet, att så hastigt som möjligt förbättra den talrikaste och fattigaste
klassens villkor.»
Meningen var att boken skulle bestå af en serie dialoger.
Saint-Simon kände sig fylld af profetisk glöd och såg i andanom hela
mänskligheten förenad med brödrakärlekens band. Men han förmådde blott
skrifva ned det första samtalet. Hans kraft var bruten, och efter 6
veckors sjukdom afled han den 19 maj 1825, omgifven af sina trogna lär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
