Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sikt; de vilie underhandling och fred, medan Paris fordrade krig till det
yttersta. »Man måste försvara sig för ärans skull, men något hopp finnes
icke», sade Picard genast från början, och Crémieux menade att
»preus-same komma att tränga in i Paris som en knif i smöret». Därför sändes
också Thiers genast ut på en rundresa kring Europas hof för att begära
maktemas medling, och Jules Favre begaf sig till Bismarck för att höra
hans fredsvillkor.
Men denna pessimism vågade man på intet sätt visa för folket.
För att förtaga misstämningen öfver Jules Favres förfrågan utfärdades 20
sept en proklamation, hvari regeringen bedyrar, att den skall »intill dét
sista hålla fast vid den politik, för hvilken den ställts på ärans och farans
post och som sammanfattas i de orden: icke en tum af vårt område,
icke en sten af våra fästningar!* Dagen förut hade tyskarne kringränt
Paris. Belägringen var börjad.
Redan förut hade på folkmöten rundt om i Paris man valt — liksom
1792! — vaksamhetskommittéer, med uppgift närmast att se till att de
af regeringen tillsatta märerna i de 20 arrondissementen gjorde sin
skyldighet i försvarets och republikens intresse. Ombud från dessa
kommittéer hade sammanträdt till en centralkommitté, som höll sina möten i
Intemationalens och fackföreningarnas lokal vid Rue de la Corderie
(Rep-slagaregatan). Denna centralkommitté, i hvilken äfven sutto några
socialister som Longuet, Milliére, Malon o. a., hade redan den 14 sept. manat
regeringen att låta företaga kommunalval samt anbefallt en rad andra
åtgärder i demokratins och försvarets intresse. Då var Paris ännu döft
för dessa maningar. När belägringen börjat, sändes en deputation för
att förnya krafven. Man begärde, i samklang med traditionerna från 1792
lika väl som med Proudhons tankar om decentralisering och kommunal
själfstyrelse, att Paris skulle välja stadsfullmäktige, en Kommun, som
samladt uttryck för folkviljan. Jules Ferry lofvade att det skulle bli val
med första, men ett par dagar därefter uppskötos dessa åter på obestämd
tid. Regeringen ville på inga villkor ha så myndiga och ifriga
kontrollanter vid sin sida.
Misstankarna om ljumhet i försvaret voro nu i alla fall väckta och
ville icke lägga sig. Några planlösa mindre utfall gjorde icke
stämningen bättre. Med Gambetta, som den 8 okt. i ballong lämnade Paris för
att söka organisera försvar och undsättning i landsorten, förlorade
dessutom regeringen en af de få, som verkligen på allvar drefvo på till
krigisk aktion. Hur det i själfva verket var ställdt under oktober framgår
kanske bäst af ett vittnesmål, som en af märema afgaf inför den kom-
* mission, som senare skulle utreda händelserna den 4 sept. Han vittnade:
»1 ständig beröring med en ytterst upprörd befolkning, som ifrigt frågade
oss hvad som försiggick, hvad regeringen tänkte och gjorde, sågo vi oss
nödsakade att skydda den, att förklara att den helt ägnade sig åt
försvaret och att arméns ledare voro fyllda af ifver och hänförelse. Vi sade
detta utan att veta det, utan att tro det.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
