Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det uppgafs nämligen att centralkommittén skulle samlas på
Mont-martre för att döma fångame. Genom en ursinnigt upphetsad, förvildad
folkmassa fördes dessa till Rue des Rosiers n:o 6, men kommittén fanns
icke där. Nationalgardesofficerare besvuro massan att vänta och höllo
den med egen lifsfara tillbaka. När det icke går längre tillsättes på
stående fot en slags krigsrätt, under presidium af en polsk garibaldist
Ka-danski. Lecomte erkänner att han fullgjort general Vinoys order och
kommenderat fyr. Men krigsrätten vill, trots dödsropen, icke ta ansvaret
att döma honom — då förändras scenen, en ny folkhop tränger in,
stötande en gråskäggig, svartklädd man framför sig. Det är f. d. chefen
för nationalgardet Clément Thomas, en af generalerna från juni 1848,
igenkänd och gripen vid en barrikad.
Nu stiger raseriet till ursinne. Kadanski kastas undan, en annan
officer, som fordrar att man skall vänta på kommittén, hälsas med ett
stenregn. Clément Thomas gripes af en mängd armar, knuffas ut i den
lilla trädgården och faller under ett regn af kulor. Några soldater rusa
in och gripa Lecomte. »Du ville låta skjuta oss i morgsel» Förgäfves
svarar generalen att han har hustru och bam. Äfven han släpas ut i
trädgården och nedskjutes under jubeltjut äfven från kvinnorna i hopen.
Sedan dessa bägge offer uttagits var det dock som om sansen
åter-vändt. De öfriga fångame fördes utan svårighet bort’och sattes efter
korta förhör på fri fot. Och på boulevarderna gick på aftonen lifvet sin
vanliga gång. Där visste man ännu föga om katastrofen på Montmartre,
som så hemskt vidgat klyftan mellan det »lagliga» Frankrike och det
revolutionära Paris.
Och förvisso var detta mord på de bägge generalerna, begånget af
en folkhop, som är vild efter att se blod, ett hemskt dåd. Men hvilka
bära dock ytterst ansvaret? År det icke som brödema Margueritte skrifva
i sitt nyss utkomna verk om Kommunen, hvilket på intet sätt är anlagdt
på att försköna dennas mörkare sidor, att »de främst ansvarige voro dock
denne general Vinoy, som gaf. order att med kallt blod skjuta på en icke
aggressiv folkmassa, samt den som velat och befallt angreppet, denne Thiers,
lika snabb att först framkalla resningen och sedan fly för densamma».
Och är det icke också som samma författare låta en genomärlig
socialistisk arbetare säga, gentemot lamentationema öfver morden på
Montmartre: »Om i stället för två generaler, dödade af man vet inte hvilka,
vi hade haft tusentals arbetare nedskjutna i lagens namn, månne man
då också hade i nationalförsamlingen visat samma vrede öfver detta
blodbad på fattiga stackare? Jag kan inte låta bli att jämföra alla glömda
grafvar, den gemensamma gropen, där juni-martyrema vräktes ned, med
’försoningskapellet’ som dl restes öfver general Bréa. öfver detta offer
är hela samhället upprördt; alla de andra — de räknas inte.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
