Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ännu för nya, och både arbetsgifvare och arbetare frukta de nya
afgif-ter, hvarförutan en dylik pensionering under nuvarande förhållanden är
otänkbar. Och ännu mindre kunde han vinna anklang för ett så
opröf-vadt och äfven teoretiskt tvifvelaktigt projekt som att, delvis efter Nya
Zeelands mönster, söka aflösa den nu gällande rätten till arbete och till
strejk med en helt ny industriel konstitution, med obligatorisk
skiljedom, men också obligatoriska strejker, om sådana genom allmän
omröstning beslutas, strejkbrytares bestraffning med mistning af sin
»industriella valrätt», men också straff för strejkande, som börja utan att ha
gått alla föreskrifna vägar, o. s. v.
Den röda tråden i Millerands socialpolitiska verksamhet var
emellertid, så förklarade han själf i Lille 1899, att uppmuntra arbetames egna
organisationssträfvanden. Om redan detta klingar fasansfullt i en mängd
konservativa öron, så äro följande ord, som vi hämta ur ett tal hösten
1900, trots sin tydliga moderation just icke häller vanliga i en ministers
mun. Det var inför ett möte af grufarbetare som Millerand yttrade bl. a.:
»Jag är fortfarande, liksom 1896 i Saint-Mandé, öfvertygad om att lönarbetet ingalunda
år mera evigt än lifegenskapen och slafveriet varit, samt att egendom, detta nödvändiga villkor
för personlighetens frihet, en dag skall tilldelas alla människor under den enda form» som
maskintekniken och kapitalkoncentreringen medgifva: den gemensamma egendomens form. Men
utan tvifvel ligger detta ideal långt framme, dess eröfring kräfver tid och möda. Jag har
därför alltid vid valen vägrat att kalla mig »revolutionär» socialist Ty, medborgare, det är icke
på våldets väg som proletariatet skall nå sin frigörelse, utan genom att hvar dag göra sig mera
dugligt och disdplineradt. Frigörelsen blir priset för ansträngande, oaflåtligt arbete, som dock
får sin lön icke blott i den tillfredsställelse pliktuppfyllelsen gifver, utan äfven genom de allt
större resultat som nås. Det är republikens plikt att hjälpa arbetarne framåt på denna väg.»
I denna anda sökte den socialistiske ministern att under nya och
mera utvecklade förhållanden fullfölja de sträfvanden, hvilka vi sett in*
ledas 1848 och 1871. Arbetsgifvame rasade öfver denna »revolution från
ofvan», men arbetame kände modet växa, och den fackliga
organisationen gick hastigt framåt. På 2 år — 1899—1901 — växte antalet
arbetare inom fackföreningarna från 420,000 till 590,000, af hvilka 530,000
stodo ordnade i 95 fackförbund med 1,533 lokala föreningar. Bland
dessa må särskildt nämnas .typograferna, grufarbetame, järnvägsmännen
och metallarbetarne. Som helhet lämnar dock den franska
fackföreningsrörelsen med sina små kontingenter ännu mycket öfrigt att önska.
Men icke blott fackföreningarna växte, äfven strejkerna sköto fart,
särskildt bland de oorganiserade arbetame. Allvarligast blefvo
grufar-betarstrejkerna i mellersta Frankrike, vid Creusot och Montceau-les-Mines.
Där, liksom förut i Carmaux, stod kampen också mot klerikala
bolags-direktörer, hvilka ville tvinga sina arbetare i messan och under
prästernas lydnad och som midt i republiken vägrade »sina» arbetare
föreningsrätt Däremot omhuldade de på allt sätt bildandet af sprängföreningar,
villiga att krypa deras ärenden, eller som de i Frankrike kallas »gula»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
