Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle kunna begära var att upptagas i något af de nya »arbetshus»,
som byggdes öfverallt. Dessa »fattiglags-bastiljer» eller »skräckens hus»,
som de döptes till i folkmun, voro verkligen väl ägnade att afskräcka
från brottet att vara fattig. Födan var uslare och arbetet hårdare än för
de sämst ställda »fria» arbetare. Brott för att komma från fattighusen
till fängelserna hörde till ordningen för dagen, ty behandlingen var
fullständigt barbarisk. I arbetshuset i Greenwich straffades en 5 års gosse
med att tre nätter få söka sofva på kistorna i likrummet. I arbetshuset
i Birmingham straffades hjonen med att kastas ned i ett mörkt hål under
trappan, där de fingo ligga äfven på vintern flera dygn utan mat. I
arbetshuset i Bacton upptäcktes, att de sjuka bundos fast på nättema i sina
sängar för att icke kunna störa »sköterskorna». I Stockport blef en
72-årig gubbe, som på grund af svaghet vägrade att hugga sten, dömd till
14 dagars tvångsarbete i trampkvarnen. På ett fattighus i West-London
smittade en syfilitisk portvakt fyra kvinnliga hjon; han fick behålla sin
plats. I Heme i Kent, som ligger i en ovanligt vacker trakt, hac^e man
byggt fattighuset så, att alla fönster vette inåt mot gården. En
författare, som sett det, slöt sin skildring med dessa ord: »Om Gud straffar
människorna lika hårdt för deras synder som människorna straffa
hvarandra för deras fattigdom, ve då Adams söner!»
Och som i lifvet så i döden. De fattiga kastades hänsynslöst på
sopbacken som själfdöda kreatur. S:t Brides fattigkyrkogård i London
var ett stinkande moras, fylldt af benhögar. Hvar onsdag slängdes en
ny laddning fattiglik ned i en djup grop, tills den var fylld och en ny
fick tagas upp. När i Manchester det drogs en järnväg öfver
fattigkyrkogården, brydde man sig icke om att flytta liken, utan byggde midt öfver
ännu nya grafvar, så att tågen foro fram genom en pestsky af
förruttnelse-gaser.
* *
> *
Sådant var det tillstånd den oinskränkta, samhällsupplösande
kapitalismen på kort tid . alstrat. Man må som ännu ett exempel följa
hand-vä/vames förtviflade kamp och undergång. När spinnmaskinerna
upp-funnos hade brödlösa landtarbetare i massa slagit sig på väfveri, som
då lönade sig utmärkt. Men lönerna sjönko hastigt med stegrad
tillströmning af arbetskraft och voro redan i början på 1800-talet knappt 7
shillings i veckan, mindre än hälften af hvad de varit uppe på.
Omkring 1812 blef maskinväfvandet allmänt, men handväfvame höllo ännu
stånd genom att trycka ned sin lön ännu lägre. Ännu 1830 var deras
antal lika stort som 1820, men antalet maskiner i väfveribranschen hade
växt från 14,000 till 55,000. En kommission tillsattes nu för att
undersöka deras usla ställning, och den fann, att en befolkning på 800,000
själar nu måste lefva på löner, som voro nere på niondelen af hvad de
varit för en mansålder sedan. Bomullsväfvarne i Manchester måste i
genomsnitt arbeta 96 timmar i veckan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
