Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gör som högsta domstol. Detta stadfäste till allmän häpnad det första
utslaget, och bolaget skyndade sig att begära den lilla nätta summan af
20,000 pund, 360,000 kr., i skadestånd af Järnvägsmannaförbundet!
En annan öfverhusdom strax därefter strök ytterligare under denna
tlya tolkning. En slaktare i Belfast hade en dräng, som icke ville gå in
i fackföreningen. Hans kamrater vägrade till sist att arbeta tillsammans
med honom, men slaktaren var obeveklig och tog hällre en boykottning
än han gjorde sig kvitt den okamratlige drängen. Boykottningen räckte
i 2 år; domstolarna tillerkände nu slaktaren 200 pund i skadestånd af
fackföreningen, och öfverhuset stadfäste, med hänvisning till lagens
förbud mot »sammansvärjning i illasinnad afsikt».
Med dessa domar proklamerades fackföreningarna som juridiskt
ansvariga och skadeståndspliktiga för de förluster, som en arbetsgifvare
kunde lida i den sociala kampen. Hela det lagens skydd, som
arbetar-nes organisationer åtnjutit sedan 1870-talet, var med ett slag omstörtadt
Arbetsgifvarne hade bara att vid strejker taga betaldt ur
fackförenings-kassorna, t. o. m. om dessa voro samlade icke som strids- utan som
un-derstödskassor. Intet under att en man som positivisten prof. Frederic
Harrison kunde beteckna dessa utslag som dödsdomen öfver hela
fack-föreningsväsendet. Men, tilläde han, »att kväfva reformlagstiftningen är
att skaka samhället i dess grundvalar».
Kongressen i Swansea hösten 1901 var ännu icke fullt på det klara
med dessa märkliga klassdomars innebörd, och ännu i sept. 1901 fick
man se hur i en ren arbetarkrets i Lanarkshire en konservativ imperialist
valdes med dubbelt så många röster som det oberoende arbetarpartiets
kandidat, en fackförbunds-sekreterare. Men lofvande tecken till
allmännare uppvaknande ha sedan dess försports. Dit hör valet i Clitheroe i
Lancashire, en gammal liberal fästning, som de liberale efter mycken
tvekan funno för godt att utan strid utlämna åt sekreteraren i
väfvar-förbundet, Shackleton. Alldeles nyss har samma sak upprepats, i det
arbetarkandidaten Richards efterträdt i hans valkrets ingen mindre än
själfve den liberale partiledaren sir William Harcourt. Äfven rättspraxis
har f. ö. tagit intryck af det allt starkare motståndet mot
Taff-Vale-linien, hvilken ju faktiskt upphäfver arbetarnes strejkrätt, medan
arbets-gifvarnes förtroliga »svarta listor» och liknande icke åtkommas som
skade-bringande. Så afvisades t. ex. i slutet af 1902 ett försök af
kolgruf-ägare i Wales att fordra skadestånd af sina arbetare därför att dessa
»firat» några dagar i uttryckligt syfte att hindra öfverproduktion och
löneminskning. Här fann domaren icke någon »illasinnad afsikt» föreligga
och anmärkte f. ö. att det vore olämpligt att väcka misstämning mellan
arbetare och arbetsgifvare. Allmänt uppfattades denna dom som ett
tecken på att den politiska väckelsen i fackföreningarna gjort starkt intryck
på de härskande klasserna.
År 1902 hölls fackföreningskongressen i London, för första gången
sedan 1881. Ställningen och stämningen hade nu klarnat betydligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
