Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rätten och arfsrätten som orubbliga fakta och produktionens och varuomsättningens frihet som
<let sociala framstegets sista ord.»
Mest aktade Mill Saint-Simonisterna, säger han, »för det, som de blifvit mest utskrikna
för: den dristighet och fördomsfrihet, hvarmed de behafidlade familjefrågan, den viktigaste af alla
och som mer än allt annat kräfver en radikal reform, men som nästan ingen vågar sig på.
Genom att proklamera fullständig jämlikhet mellan könen och en alldeles ny sakernas ordning med
hänsyn till deras inbördes förhållande ha Saint-Simonisterna, liksom Owen och Fourier, fått
Jcraf på att af kommande släkten bevaras i tacksamt minne.»
Dessa erkännanden hindrade dock icke Mill att förhålla sig helt
afvi-sande mot deras »sociala maskineri». Han önskade visserligen redan
då att kommunisterna skulle komma till makten för en tid, men blott för
att injaga en hälsosam skräck hos de rika. Senare brefväxlade han med
Auguste Comte, men bröt med denne, då han införde de »store
männens kult», en idé som Mill förklarade vara »värdig Loyola». Och
Carly-les »dimmor af tysk poesi och metafysik» förstod han sig heller icke
på. Han hoppades på de radikale i parlamentet efter 1832 års
rösträtts-xeform, men insåg småningom deras vanmakt och tog i stället intryck
af arbetarnes petitioner, liksom han hade »nöje och intresse af att se
de socialistiska experimenter, som försöktes af elitpersoner som Robert
Owen.»
Första upplagan af hans »Principles of political economy» kom ut
före 1848 års revolution; här var han ännu i hufvudsak låt-gå-man. Men
Tedan i den andra (1849) hade han sökt »draga en gräns mellan lagarna
för rikedomens produktion, hvilka äro verkliga naturlagar och bero af
föremålens egenskaper, och sätten att fördela rikedomen, hvilka bero af
den mänskliga viljan.» Och sedan blef, som sagdt, hvarje upplaga allt
mera socialistisk. Mill omtalar själf att han tagit intryck af kontinentens
socialistiska skriftställare; men den afgörande vändningen kom från den
kvinna, fru Taylor, som 1851 blef hans hustru och till hvilken han såg
upp nästan som till ett högre, ofelbart väsen.
»Jag betraktade förut», skrifver Mill, »som ett tomt hjärnspöke, att verkligen kunna aflägsna
<ien orättfärdighet, som ligger i det faktum att några födas till rikedom, medan det stora
flertalet födes till fattigdom — ty detta är en orättvisa, vare sig det finns eller icke finns något
’verksamt medel häremot — och mitt enda hopp var att de fattigas villkor kunde göras mera
drägliga genom en allmän uppfostran, som kunde föra till en frivillig inskränkning af
befolkningen.» Han var alltså, som han själf uttrycker det, »demokrat, men »på intet vis socialist». Men
under sin hustrus inflytande ändrade han riktning. Han blef »långt mindre demokratisk, ty så
länge uppfostran fortfarande är så ömkligt ofullkomlig, fruktade vi den stora massans
okunnighet och särskildt dess egenkärlek och råhet; men det ideal af slutligt framsteg som vi satt oss
tjick vida längre än demokratin och skulle obetingadt föra oss under den gängse benämningen
»socialister». Medan vi med största bestämdhet tillbakavisade det samhällets tyranni öfver den
•enskilde, som de flesta socialistiska systemer anses medföra, sågo vi framåt mot en tid, då
sam-liället icke längre skall delas i flitiga och lättingar; då grundsatsen, att den som icke vill arbeta
icke heller skall äta, skall tillämpas icke blott mot de fattiga, utan opartiskt mot alla; då för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
