Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad som här intresserar oss ur Spencers tankegång är att han så starkt
betonar, att de materiella förutsättningarna för en högre kultur måste
finnas för att en sådan skall kunna spira fram. Det är således alldeles
bakvändt att begära att människorna först skola blifva goda, innan de
skola kunna få det bättre materiellt och andligt. Trots att en sådan
moralistisk uppfattning i alla tider åberopat de starkaste himmelska och
jordiska auktoriteter, har den dock, menar han, aldrig kunnat få bukt med
det faktum, att då människorna icke längre sträfva att tillfredsställa
materiella önskningar, så inträder stillestånd i utvecklingen. De andliga,
moraliska och sociala framstegen bero af att det finns en säker
ekonomisk grundval.
Fastän Spencers moral är solidaritetens bud, att målet för hvarje
handling bör vara nyttan för mänskligheten i dess helhet, och fastän
han framhåller att samhällets mål är medlemmarnas välfärd, förblef han
dock alltför mycket genomträngd af sin ungdomstids uppfattning af
staten som ett »nödvändigt ondt» för att kunna utveckla sig till en
socialistisk åskådning. Han menade att med bättre sociala förhållanden
och däraf följande ökad altruism man skulle få ett allt bättre släkte, där
följaktligen området för statens verksamhet skulle minskas och den
utvecklade individens själfständighet ökas. Idealet blir då allas
fullständiga själfstyrelse, medan samhällets lagstiftning bortfaller som öfverflödig.
Spencers individualism, som för öfrigt uttryckligen hvilar på jordens
na-tionalisering, är sålunda på intet sätt något försvar för privatkapitalismen,
den mynnar tvärtom ut i ett samhälle så att säga bortom den
socialistiska produktionsregleringen, ganska likartadt med den idealistiska
anarkismens.
Medan Darwin och Spencer drogo upp grundlinierna för
utvecklingsläran och därmed satte en ny prägel på tiden, vänjande folk att
fatta revolutionära tankar och ideal såsom vida lättare uppnåeliga genom
fortgående förändringar i samma riktning, hördes äfven inom den
engelska litteraturen och konsten nya stämmor. Charles Dickens, som hos
oss ofta betraktas egentligen som representant för engelsk humor, skref
de flesta af sina arbeten med bestämd social tendens. Hans
varmhjärtade skildringar påverkade medelklassopinionen mera än den större,,
men enslige Carlyles profetspråk, och han var blott den störste i en hek
grupp författare. Till och med målarkonsten fick sociala intressen. Watts
målade ej blott porträtter som af Garibaldi, Carlyle och John Stuart Mill,
utan också ämnen som »Senaste hungersnöden på Irland», och »Rösten
som från folkdjupet alltid protesterat mot en dålig samhällsordning».
Men det förnämsta uppfostrarnamnet inom dessa grenar af kulturen
är konstkritikern och socialreformatorn John Ruskin.
Allt ifrån ungdomen en lidelsefull älskare af skönhet och harmoni
i naturen och konsten såg Ruskin med verklig skräck hur fult hans land
höll på att bli under industrialismens hänsynslösa misshandling. De
forna leende ängderna voro sköflade och nedrökta, det forna »glada
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
