Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
weal», hvilken snart mer och mer gled öfver till anarkistisk propaganda.
Bland dem som följde Morris vid denna utbrytning var bl. a. den kände
socialistiske teoretikern Belfort Bax samt, eget nog, dr Aveling och hans
hustru Eleanor Marx-Aveling; dessa sistnämnda återvände dock efter
några år till S. D. F. Morris’ anarkism gick f. ö. aldrig vare sig till
fientlighet mot socialdemokraterna eller till gillande af de våldsamma
medel, som flertalet egentliga anarkister finna nödvändiga eller t. o. m.
önskvärda. Det var en konstnärs ovilja mot det prosaiska i lagmakeriet
och mot bristen på idealitet i en mängd politiskt hvardagsgöra. Och
han återgick senare till krafvet på en politisk socialdemokrati, som med
rösträttens tillhjälp skulle ombilda samhället, då han när allt kom
omkring ändå icke fann någon annan utväg för den fredliga revolution han
drömde om.
Emellertid utvecklade Morris som själen i sin lilla grupp efter
utbrytningen en energisk verksamhet och offrade på denna det mesta af
hvad hans arbete som konsthandtverkare inbragte. Han skref
artiklar och poem, höll friluftsmöten och föredrag i arbetarkvarteren, där
han i sin blå sjömansjacka, med sin gråsprängda lejonman öfver det
väldiga hufvudet och med sin djupa, klangfulla röst fängslade sina
åhörare. Hans bildrika språk påminde om de gamla nordiska sagorna —
hvilka han också mycket odlat i sin poesi — och då han i sina dikter
prisade en Jason eller en Sigurd så var det deras kroppsliga och
andliga hälsa, harmoni och skönhet som han ställde till mönster för ett
under industrialismen förkrympt släkte. Under tumulten vid de arbetslösas
demonstrationer 1886—87 drog sig icke Morris för att våga skinnet.
Han, den förmögne konstnären och berömde skalden, marscherade midt
ibland de trasiga proletärerna under den röda fanan, talade i gathörnen
och delade ut skrifter. Ett ögonvittne skildrar: »Främst i skaran, midt
ibland de röda fanorna, kom Morris, sjungande Marseljäsen med sina
lungors hela kraft. Han såg ut som en korsfarare, och han sjöng som
korsfarame måtte ha sjungit.»
Sina agitatoriska sånger samlade Morris i ett par små dikthäften,
»Sånger för socialister» och »Sånger vid vägen». Det är modäma
folkvisor med enkel och kraftig skönhet En af dem t ex. heter »Dagen gryr»:
Slut er samman, kamrater, säger skaldenr s& skall ni få hora en sång om den gryende
morgon, då lifvet skall varda en fest. Då skola flera än en på tusen besitta ett hem, som de
kunna kalla sitt; då skola alla i England bo bättre än svinen. Den trötte skall kunna lägga
sig pä aftonen utan fruktan för att svälta dagen därpå; ingen skall af nöd och brist önska ondt
öfver sin broder, och ingen skall kunna fylla sin påse genom andras släp. Men då blir väl
ingenting öfver? frågar någon, och svaret lyder:
Nej visst, blott en leende småstad och de ädlas och högas grafvar,
och ett litet hus vid ett led, historiens manande röst,
och din jord, där hvetet står härligt, och skaldens skapande hjärna,
och skogarnas skönhet och fred, och gåtan som forskar’n löst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
