Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för den stämningsmättade, dunkla natten hade motsvarats af allt mer
utprägladt poetiskt-politiskt svärmeri för medeltiden, mystiken,
katolicismen, junkertyskeriet, för auktoriteten i alla dess former ända ut till
fromma djäfvulsbesvärjelser och hexprocesser. De äkta romantikerna i
den tyska litteraturen voro helt ut den värsta andliga reaktionens män,
hvilka, som Arnold Ruge något senare skref, »med vår bildnings medel
träda upp fientligt mot upplysningens och revolutionens tidsålder och
förkasta och bekämpa den rena humanitetens princip på vetenskapens,
konstens, moralens och politikens område». Denna litteratur, som sedan
sände sina mindre extrema, men i stället så mycket mera seglifvade
utlöpare till Nordens andliga lif, var blott ett uttryck för bakslaget mot
revolutionen, någon ledning framåt hade Tysklands folk först efter 1830
åter att påräkna af sin samtida litteratur.
Annorlunda var det, trots allt, med filosofin. Där pulserar alltjämt
lifvet med friska slag, om också anden talade i dunkla ord, stundom
därför att det alltför klart förstådda kunde ha obehagliga följder. Men
vi måste söka något ge oss in i dunkelhetema, ty på dessa höjder springa
källor upp, som gifvit vatten äfven åt den vetenskapliga socialismen.
Vid början af nyare tiden, då bourgeoisins tidehvarf förbereddes
med ett storartadt uppsving af det ekonomiska lifvet och i
sammanhang därmed af naturvetenskaperna, grundlädes också en ny, från
me-deltids-skolastiken allt mera frigjord filosofi. Naturvetenskapen
revolutionerade helt världsbilden, och som erfarenhetsfilosofins härolder
framträdde engelsmännen Bacon of Verulam (1561—1626) och John Locke
(1632—1704). Från England gick denna s. k. upplysningsfilosofi öfver
till Frankrike och utbildades här till ett kraftigt vapen i striden mot
tingens gamla ordning i kyrka och stat. Man begärde bevis för
giltigheten af alla dittills rådande föreställningar och förhållanden, och öfver
Voltaires s. k. naturliga religion gick man snart fram till klart
materialistiska konsekvenser. Tänkande och medvetande äro blott rörelser af
materiens smådelar, skref Holbach; antagandet af andliga väsen jämte
de materiella är ej blott öfverflödigt, utan skadligt, ty det gynnar
öfver-tron och därigenom prästväldet; all tro på gudomliga väsen beror
öfver-hufvud på sluga prästers ränker. Samhället är fullkomligt, lärde hela
den franska upplysningsfilosofin, i den mån det öfverensstämmer med
den ursprungliga människonaturen — men »människonaturens» kraf, det
var just de då i förgrunden stående krafven från »tredje ståndet», hvilka
man gaf universal giltighet. Så blef denna filosofi på en gång uttryck
och stöd för den då uppstigande revolutionära klassens fordringar.
Äfven Tyskland fick sin upplysningsfilosofi, men då där ingen
revolutionär bourgeoisi tog den i sin tjänst, fick den ett vida fridsammare
kynne och slog snällt bryggor öfver till teologin. Dess största namn
är Lessing (död 1781), som dock redan, liksom Rousseau i Frankrike,
pekar längre fram än den riktning han själf tillhör. Lessing, från hvilken
stammar det djupa ordet, att sökandet efter sanningen är värdefullare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
