Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IMMANUEL KANT.
1724—1804.
Efter kopparstick af J. L. Raab.
Född i Königsberg i Ost-Preussen. Fadern var
handtverkare, af skotsk härstamning. Hemmet
var strängt religiöst, och Kant fick till en
början studera teologi, men vände sig därifrån till
filosofin, medan han för sitt uppehälle var
hänvisad till platser som informator i förnäma
familjer. Som filosof utgick han från den tyska
upplysningsfilosofins grundläggare Wolff, men
väcktes, som han själf uttryckt det, genom
studiet af engelsmannen Hume ur sin »dogmatiska
slummer». Äfven Newton och Rousseau hade
starkt inflytande på hans utveckling. Hur han
1755 i sin skrift »Himmelens allmänna
naturhistoria och teori» kompletterade Newtons
världsbild, se texten. På 1760-talet frigjorde han sig
som skeptiker från den filosofiska dogmatismen.
1770 blef han professor i filosofi i Königsberg,
där han sedan förde ett stilla lif till sin död,
eg-nande sig först åt att tränga fram till en verklig
lösning af det kunskapsteoretiska problemet —
frågan om med hvad rätt vi använda vårt
tänkan-des former och förutsättningar på den i
erfarenheten gifna tillvaron och hvilka gränser
kunskapen om tillvaron måste aga. År 1781 utgaf han
resultatet af sina forskningar i sitt hufvudarbete
»Kritik der reinen Vernunft». Sin etik
utvecklade han, för sin grunduppfattning påverkad af
Rousseau, som lät honom finna i människans
känsla och vilja värden, som kunna existera
oberoende af upplysning, i »Kritik der praktischen
Vernunft» (1788). Kant, hvars åskådningssätt
till en tid undanträngdes af de stora systemen
vid 1800-talets början, har sedan allt mera satts
på tillbörlig rangplats; en betydande
»nykan-tiansk» filosofisk skola blomstrar i vår egen tid.
för människan än besittandet af
densamma, hade i åtskilligt en
historisk blick på tingen och ett
skarpt öga för ytligheten hos
somliga af upplysningsfilosofins
förklaringar — t ex. den nyss
anförda af religionen som ett
prästpåfund; själf såg han de
positiva religionerna som stadier
i mänsklighetens utveckling.
öfverhufvud var bristen på
historiskt sinne den gamla
materialismens Achilleshäl. Den
betraktade både människan och
samhället som ett slags
mekaniska apparater — ganska
naturligt för öfrigt, ty man måste
erinra sig att naturvetenskapen vid
denna tid ännu icke nått fram
till insikt om en utveckling i
naturen, och följaktligen kände man
icke häller till någon utveckling
i historien. Det var de absoluta
systemens, de absoluta
lösningarnas stora tid.
Denna världsåskådning blef
oförenlig med vetandets
fortgående utveckling. Materialismen
hade gjort bankrutt i sin
dåvarande form — pendeln svängde
öfver åt idealismen till. Men denna
tyska idealism, som var ett
bakslag mot den fransk-engelska
materialismen, var ingalunda någon
återgång till den gamla
dogmatiska idealismen. Kant skapade
den »kritiska» filosofin, och
såväl han som hans efterföljare, en
Fichte och Hegel, kände sig
andligt besläktade med den franska
revolutionens stora idéer.
Newton, som för Kant stod
som mönster på en
naturvetenskapsman, hade stannat inför
harmonin i vårt solsystem som pe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
