Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fichte stod Kant närmast, särskildt i sin etik, hvilken också gjorde
det största intrycket på hans samtid. Själf såg han också i den
praktiska filosofin nyckeln till den teoretiska. Af en hvar bland oss kräfves
handling och arbete; hela världen existerar egentligen blott som material
för j/år plikt. Det var en åskådning, som passade godt när det gällde
att resa en förtrampad nation; också står Fichte som den centrala
filosofiska gestalten i den tyska frigörelsekampen mot Napoleon. I sin
teoretiska åskådning fann han Kant för litet idealistisk; Kant lät ju
fortfarande tänkandet framgå ur tingen. Men i själfva verket erfara vi aldrig
annat än tillstånd hos vårt eget jag. Tanken om en yttre värld, något
från oss skildt, »icke-jaget» som Fichte uttryckte det, är blott något som
inom oss skapas; tanken skapar varat, medvetandet afspeglar icke
världen, det skapar inifrån sig själf världen. Fichte har alltså löst
motsägelsen mellan ande och natur på det radikalt idealistiska sättet, att
förneka den senares existens annat än som skapelse af det suveräna
mänskliga jaget. Verkligheten är ställd på hufvudet, och vägen banad
för all gammal vidskepelses återuppsättande på tronen.
Schelling utgick från Fichte, men kunde ej finna sig till rätta med
den underordnade plats denne i sitt system anvisade naturen. Enheten
mellan subjekt och objekt, tanke och vara, kan vinnas pckså på det sätt,
att den yttre världen har inom sig något af samma ande vi känna från
oss själfva. Vetenskapen med sina teorier om atomer och mekanisk
världsförklaring ser blott en del af naturens krafter; men den ser icke
det väsentligaste, de krafter, genom hvilka naturen i olika stadier arbetar
sig upp till anden.
Denna »naturfilosofi», som undansköt all exakt forskning för att
lösa världsmysteriet genom poetisk symbolik och mer eller mindre
godtyckliga analogier, passade som en handske på handen för den tendens
till romantik och mystik, som vi sett breda sig i litteraturen. För tankens
verkliga problemer gjorde däremot den Schellingska filosofin ingen insats,
fastän samtiden jublade den sitt bifall. Det var blott i konsekvens med
hela den romantiska riktningens bankrutt att Schelling slöt sin bana som
föreläsare öfver »uppenbarelsens filosofi». Detta var på 1840-talet. Men
då var mystiken redan ett passeradt stadium, och helt andra vindar hade
blåst upp i den andliga atmosfären.
Den systemskapare som utöfvade det ojämförligt största inflytandet
inom Tysklands tankevärld efter Kant blef emellertid Hegel. Äfven han,
liksom Schelling, sökte fram till en enhet mellan ande och natur, men
icke i mystiken, utan hos själfva tankelagarna trodde han sig finna
problemets rätta angreppspunkt. Hvarje begrepp begränsas af och slår
öfver i sin motsats; begreppet vara t. ex. förutsätter begreppet icke-vara,
och tvärtom. Men af bägges sammanfattning (alltså när icke-varat slår
öfver i vara) framgår en högre enhet — i detta exempel: blifvandet —
hvilken i sin ordning tjänar till bas för en ny motsättning, att
sammanfattas i ett högre, o. s. v. Detta är Hegels berömda dialektiska metod,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
