Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FICHTE.
1762 — 1814.
Efter kopparstick af A. Schulteiss.
Född i Oberlausitz (mellan Oder och Elbe,
preussiskt och sachsiskt land) som son till en fattig
väfvare, fick han i sin barndom vakta gässen
och fick sin första andliga påverkan i bykyrkan.
En godsägare tog sig an honom och satte
honom i skola. Han kom till universitetet i Jena
och senare till Leipzig, studerade först teologi,
men öfvergick till filosofin och uppehöll sig
som informator. Kants filosofi gjorde det
starkaste intryck på honom, men med hela sin
själs intresse följde han äfven den franska
revolutionen; han uppfordrade i en skrift
Tysklands furstar att införa tankefrihet. År 1794
blef han professor i Jena och utvecklade nu en
allt mer själfständig och utpräglad lifsuppfattning.
Då hans »oändliga jag» (Fichtes gudsbegrepp)
icke föreföll teologerna vara nog personligt, blef
han åtalad för ateism och afskedad. Han
flyttade då till Berlin, där han fick fortsätta sina
föreläsningar. Bland hans skrifter må nämnas
»Vetenskapslära» (1794), »Om människans
bestämmelse» och »Den slutna handelsstaten»
(båda 1800). Då Napoleons härar Öfversvämmat
Tyskland och besatt Berlin höll Fichte sina
berömda »Tal till den tyska nationen», hvari han
utvecklade ett program om nationell
folkuppfostran ; detta program upptogs senare af
Grundt-vig i Danmark och den nordiska folkhögskolan.
Ar 1809 kallades Fichte till professor i Berlin,
där han dog 1814.
rande, sådan vi förnimma den.
Men Kants kritiska idealism är
som man finner himmelsvidt skild
från den gamla naivt-dogmatiska
idealismen. Först på den
praktiska filosofins omväg, där han
uppställer samvetets befallande
»du skall/» som det centrala och
däraf sluter att människan är
medborgare äfven i en annan värld
än den sinnliga erfarenhetens, får
Kant fram ett behof af tro på den
»naturliga» religionens
hufvud-lärdomar (gud och odödlighet);
dessa kunna icke teoretiskt
bevisas, det erkänner han, men han
räddar dem genom att de
proklameras som »praktiska
postulat». Han slutar f. ö. med
antydningar, som peka mot en fullt
monistisk (enhetlig)
världsförklaring. Kanske beror
motsättningen mellan mekanisk och
teleo-logisk (på ändamålsenligheten
grundad) förklaring blott på vår
egen kunskapsförmågas natur?
Kanske då också det
teoretiska förnuftet, som uppställer
naturlagarna, och det praktiska
förnuftet, som uppställer de etiska
lagarna, till sist blott äro olika
sidor af samma enhetsprincip?
Vid dessa antydningar till en
enhet i allt anknöt sig nu den
systembildande romantiska
filosofi, som efterträdde och för en
tid undanträngde Kants kriticism
och hans betonande af hur
verkligheten, »das Ding an sich»,
färgas genom våra
iakttagelsemedel. Undanskjutande
naturvetenskapen och dess metoder sökte
man från denna enhetsfordran
tränga fram till den absoluta
sanningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
