Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hufvudet, att tvärtom motsägelsen, motsättningarna, är det som rör
världen framåt.
Hvad som dolde sig hos denna Hegel’ska filosofi — ehuru mästaren
själf ingalunda så klart drog konsekvenserna därur — har fr. Engels i
en uppsats öfver Ludvig Feuerbach uttryckt med dessa ord: »Den bragte
en gång för alla ur världen föreställningen om definitiva resultater af
mänskligt tänkande och handlande. Sanningen blef för Hegel icke mer
en samling afslutade dogmatiska satser, hvilka en gång funna blott
behöfva läras utantill; sanningen låg i själfva processen att lära känna
den, i vetenskapens långa historiska utveckling, där den stiger till allt
högre stadier af insikt, men utan att någonsin genom att nå fram till
den s. k. absoluta sanningen hinna den punkt, där den ej skulle ha
annat att göra än lägga händerna i knät och med häpnad stirra på
sagda absoluta sanning. Och detsamma som inom filosofin gäller också
på alla andra kunskapsområden äfvensom på det praktiska handlandets
fält. Lika litet som kunskapen kan historien finna någon fulländande
afslutning i något mänsklighetens fullkomliga idealtillstånd; ett fullkomligt
samhälle eller »stat» äro saker som blott kunna existera i fantasin; men
å andra sidan äro alla de efter hvarandra följande historiska stadierna
blott trappsteg, som passeras på samhällets ändlösa utvecklingsgång från
lägre till högre. Hvarje stadium är nödvändigt, alltså berättigadt för den
tid och de förutsättningar hvarur det framgått; men det blir odugligt
och oberättigadt gent emot nya, högre förutsättningar, hvilka småningom
utveckla sig i dess eget inre; det måste vika för ett nytt, som i sin
ordning åter kommer i tur att förfalla och gå under. Bourgeoisin
upplöser praktiskt genom storindustri, konkurrens och världsmarknad alla
gamla stabila, ärevördiga institutioner; men på samma sätt upplöser
denna dialektiska filosofi alla föreställningar om definitiv, absolut sanning
och mot denna svarande absoluta mänsklighetstillstånd. Inför den står
intet definitivt, absolut, heligt fast, den påvisar förgängligheten af allt
och hos allt, och intet annat står sig inför densamma än den oafbrutna
processen af vardande och försvinnande, af oändligt uppåtstigande, en
process hvars återspegling i den tänkande hjärnan denna filosofi själf
är. Visserligen har den också en konservativ sida. Den erkänner att
vissa kunskaps- och samhällsstadier äro berättigade för sin tid och sina
förhållanden; men detta är också allt. Konservatismen hos detta
åskådningssätt är relativ, dess revolutionära karaktär däremot absolut — det
enda absoluta som det låter bestå.»
Vi upprepa det — Hegel själf drog aldrig med denna dialektiska
klarhet fram sin egen dialektiks revolutionära sida. Han ägnade ett
kolossalt arbete åt att på alla områden genomföra och fullfölja sitt system,
sålunda i motsats mot sin egen metod dock byggande upp ett afslutadt
helt, en absolut sanning utanför själfva utvecklingsprocessen. Men denna
anmärkning kan icke förtaga erkännandet inför hans andes omfattning.
Han följde det individuella medvetandets utveckling genom dess olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
