Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den 3 mars 1833, kastade sig ett 60-tal beväpnade sammansvurna öfver
högvakten i Frankfurt. Det utspann sig en kort, men förbittrad strid,
med döda och sårade på bägge sidor, men befolkningen stod likgiltig
mot de revolutionäres appell, och det hela blef blott en välkommen
förevändning för reaktionen att fara riktigt hänsynslöst fram och i grund
undertrycka all yttrande- och föreningsrätt.
I Hessen blef_det allvarsammare, ty de på nytt förslafvade bönderna
reste sig där till verkligt uppror, som dock snart kväfdes i blod. Ledaren
för »de liberale», som dessa revolutionära föregångare till en senare tids
urvattnade partimän vanligen benämndes, var i Hessen en rektor Weidig,
som 1834 fick en entusiastisk lärjunge i den unge studenten Georg
Büchner. Denne, en för sin tid märkligt fritt och klart tänkande man,
var redan utanför revolutionsromantiken då han betonade att hvarje
politisk hvälfning måste hvila på materiell grundval, söka sitt stöd i någon
påtaglig sträfvan hos folkets stora massa. Han vände sig därför till
bönderna och manade dem i en hemlig flygskrift att inleda ett tyskt
1789 som deras franska klassbröder då gjort, genom att storma
gods-ägames slott. Men skriften föll genom förräderi i regeringens händer,
och sammansvärjningens ledare voro då snart kända. Büchner flydde i
sista ögonblicket och dog efter några år i Zürich (han må ej förväxlas
med den materialistiske naturforskaren och populär-filosofen med samma
namn), Weidig däremot råkade i sina fienders våld och blef i fängelset
underkastad så grym tortyr att han föredrog att ge sig själf döden; han
skar af pulsådrorna med glasskärfvor. Hans död väckte hos folket en
sjudande, men vanmäktig harm; men särskildt gjorde hans olyckliga öde
intryck på en 11-årig gosse, för hvars framtid denna händelse blef
afgörande. Hans namn var Wilhelm Liebknecht.
I midten på 1830-talet rådde åter kyrkogårdslugn i Tyskland. Men
bakom denna stilla yta förbereddes djupare hvälfningar. Smådespoterna
med Metternich i spetsen riktade allt sitt polisnit på att hålla ute och
straffa hvarje fritt ord, som de märkte ha släktskap med franska
revolutionens idévärld. Men den socialekonomiska utvecklingen, som dock i
sina konsekvenser undergräfde långt grundligare än de liberala talesätten,
sökte de snarare främja än hämma; från det hållet vädrade de ingen
fara. Produktionsformerna voro nu icke längre de gamla, jordmånen
bereddes för den modärna industrin, näringsfriheten ref allt mera undan
de hindrande skråskrankoma: kapitalismen började allt tydligare skönjas.
Den tyska tullföreningen trädde i kraft 1834 och medförde genom att
afskaffa en mängd hindrande gränser ett mäktigt uppsving i industrin.
Året därpå anlades den första järnvägen i Tyskland. Metternich själf
var ifrigt intresserad för att också skaffa Österrike det nya
samfärdsmed-let. Han kastade de liberala skriftställarne i fängelse, men begrep icke
att hvarje skruf i järnvägsskenorna var en spik i hans politiska systems
likkista. Dessa skenor voro, sade en samtida skald, de blanka
trolof-ningsringarna mellan folk och folk. Men för Tyskland voro de framför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
