Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
griper på nytt de invigda vapnen... Blommor hit! Jag vill kransa mitt
hufvud till kamp på lif och död. Men också lyran, räck mig lyran, att
jag må sjunga en slagsång, med ord som lågande stjärnor, hvilka kunna
skjuta ned och bränna palatsen och upplysa hyddorna... ord som likna
blanka kastspjut, hvilka kunna rusa upp i sjunde himlen och träffa de
fromma hycklarna, som smugit sig in dit... Jag är helt glädje och sång,
helt svärd och flamma — kanske också helt galen.»
Heine berättar också hur en fiskare, som rodde honom, talar om för
honom nyheten med orden: »De fattiga ha vunnit seger»; han finner
anmärkningen slående riktig. Det missförståndet, att man skulle vara sd
långt framme, räckte ju dock icke länge för honom. Han beger sig till
Paris, ej i afsikt att stanna, men tyska förbundets förbud emot hans
skrifter binder honom snart vid den franska hufvudstaden. Och därifrån
har han, skrifver Brändes, på en gång frihetsdyrkare och aristokrat,
af-skyende all medelmåtta, äfven den liberala och republikanska, såsom den
stora personlighetens och den stora frihetens fiende, längtande efter tider
af skönhet och storhet, fört »en aldrig afbruten eller ens försvagad kamp
mot den europeiska reaktionen. I denna egenskap är Heine Byrons store
arftagare. Få år sedan hånets svärd, svingadt i frihetens tjänst, glider
ur den döende Byrons hand, fattas det af Heine och svingas en hel
mansålder igenom med lika mycken skicklighet som kraft, fastän de sista åtta
åren vapnet föres af en dödligt sårad.»
Börne och Heine verkade således från utlandet; under 1830-talets
tyska censur skulle deras fria och käcka ord i Tyskland ha fått munkorg.
Men äfven i litteraturen inom landet märktes, att nya tider voro i
antågande. Immermann, en kunglig preussisk ämbetsman, skrifver Europas
första stora bondenovell, en märklig återgång till verklighetsskildring från
romantikens fantasterier; i en annan bok skildrar samme författare redan
klasskampen mellan godsägaradel och borgerlig industri. Freiligrath
rycker i sina första dikter, efter Victor Hugo som förebild, de exotiska
länderna, dit samfärdseln just börjar bli lifligare, in under poesins
behandling. Men framför allt, man fick i litteraturen, t. o. m. officiellt
hallstämplad, en grupp med namnet »det unga Tyskland». Härvid tillgick
som följer: En ung skriftställare, Karl Gutzkow, »ett mellanting mellan
en analyserande kritiker och en poet», som Brändes karaktäriserar
honom, skref år 1835 under påverkan från George Sand, men i synnerhet
från den nyss utkomma »Jesu lif» af David Strauss, till omvexling med sina
kritiker en mycket medelmåttig roman, »Wally, tviflerskan». Den handlar
om en ung världsdam, som inte kan få bukt med de religiösa tvifvel, som
den man hon älskar väckt hos henne, och därför sticker dolken i sitt
bröst. Utom att han här en smula stoltserade med religiösa kätterier,
gaf han också hugg på sig med en nakenhetsscen, högst oskyldig
visserligen, men alltid möjlig att exploatera i den officiella moralens namn.
Tysklands dåtida motsvarighet till det svenska 80-talets C. D. W., den
samhällsbevarande öfverkritikem Menzel, som uppmuntrat och hjälpt fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
