Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aristokrati, det
lycko-riddarstånd som
regerar i kraft af
egendomens privilegium
kommer att drifva det
franska folkets lidelse
för jämlikhet att nästa
gång vända sig mot
den nya härskarens
lifsprincip,
egendomen. Ett år därefter,
skrifver han: »Det
stora kriget mellan
fattiga och rika står mig
så tydligt för ögonen,
som lefde vi redan
midt uppe i det.»
Med alla sina
red-ligaförtjänstervardock
Böme allt för
begränsad, för mycket
abstrakt politisk
svär-mare för att kunna
inverka mera
långvarigt. Han saknade
blick för naturer af
annan art än han själf
och kunde därför
söka lidelsefullt draga
ner t. ex. Goethe;
han hånade denne som
»en träl på vers» och Hegel som »en träl på prosa». Äfven om sin
större samtida Heine dömde han af ensidighet orättvist; han stämplade
denne till sist rent ut som politiskt karaktärslös.
Heine hade dock, äfven han, vid 1830 års händelser kännt hvad de
inneburo. Förut hade man måhända med litet god vilja kunnat se bort
från den revolutionära sidan hos honom, rätt väl gömd som den låg
under mjuka, smekande dikter om kärlekens kval och en och annan
poetisk humoresk med en lätt krydda af hädelse. Han låg ute på
Helgo-land, när nyheten kom att Paris rest sig. Tidningarnas »glödande heta
nyheter» förekommo honom som »solstrålar inlindade i tryckt papper; de
eldade upp min själ till den vildaste brand», skrifver han själf.
»La-fayette, trikoloren, marseljäsen — jag är som berusad. Borta är min
längtan efter lugn. Jag vet nu på nytt hvad jag vill, jag skall, jag
måste... Jag vill, jag skall, jag måste... jag är revolutionens son och
HEINRICH HEINE
1829-Efter pennteckning af E. Kugler.
men när han till sist af ryggmärgslidande bands för alltid vid
sin »madrassgraf», där han låg förlamad, allt mera
hopkrym-pande till ett skelett, var det en annan ung kvinna, Camille
Selden, som blef hans »valfrändskapsbrud», och i dikterna till
henne förfinar och höjer sig den döende skalden till en lyrik
som påminner om Shelleys, »den sublimaste i modäm poesi»,
enligt Georg Brändes1 omdöme. Han dog 17 febr. 1856.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
