Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inskränkte sig till obestämda talesätt och mångtydiga fraser, hvilka dock,
framförda på ett skickligt sätt och med stort sinne för effekten — som
t. ex. då han vid en folkhyllning i Königsberg svarade från balkongen
med ett slags fursteed att bli en god konung — till en tid höllo
illusionerna vid makt.
Den verkliga kursen trädde dock snart tillräckligt tydligt fram. Till
kultusminister kallades Eichhom, en pietist af beräkning, som genast
gjorde till sin uppgift att förfölja den fria tanken vid universiteten och
skärpa censuren. På kungens uttryckliga önskan kallades den gamle
Schelling till Berlin för att föreläsa sin nya »uppenbarelsens filosofi»;
han fick en lön som ännu ingen preussisk professor — det påstods att
den var nära på lika hög som en balett-primadonnas — men det hjälpte
icke, ungdomen höll fast vid den Hegelska otron.
När provinslandtdagamas kraf på författning, trots rikets ekonomiska
vanskligheter, till sist bestämdt afböjts, låg en dag i alla boklådor i
Tyskland en anonym flygskrift: »Fyra frågor, besvarade af en
ost-preussare». Frågoma voro: Hvad önskade ständerna? Hvilken rätt hade de?
Hvilket svar fingo de? Hvad är nu att göra? På den första frågan
svarades, att folket nu nästan ingen andel hade i statsstyrelsen, fastän
dess höga kulturgrad gjorde önskan därom naturlig, samt att saknaden
af pressfrihet och ministrames reaktionära servilitet gjorde krafvet på ett
parlament ännu starkare. Sin rätt hade ständerna i medvetandet om sin
myndighet samt i myndighetsförklaringen af 22 maj 1815. Som svar
hade de fått erkännanden för sin trohet, afvisning af sina förslag och
tröstande hänvisningar till en oviss framtid. På den fjärde frågan lydde
svaret endast: »Att nu kräfva som bevislig rätt hvad man förut bedtom
som en nåd.»
Polisen och förbundsrådet fick brådtom att lägga beslag på skriften,
och kungen hörde sig för om författaren under löften om strafflöshet.
Men så snart denne själf angifvit sig, Johann Jacoby, läkare i
Königsberg, förklarade kungen att han »mottog utmaningen» — d. v. s. han lät åtala
Jacoby för majestätsbrott och högförräderi! Första instansen var servil
nog att döma honom till 2 ’/* års fästning, men till kungens gränslösa
harm frikändes han i öfverrätten. Den förbjudna skriften gick från hand
till hand, men författarens djärfva frimodighet manade icke borgame till
efterföljd. Den romantiska reaktionen hade en lätt seger öfver massan
af liberala kälkborgare. Det var dock ett fåtal, med Ruge i spetsen, som
protesterade genom att samla bidrag till en medborgarkrona åt Jacoby.
Naturligtvis ingrep polis och censur, underteckname förhördes, och hösten
1842 utfärdades en förordning att hvarje aftryck af lagen af 22 maj 1815
(om införandet af riksständer) förbjöds som »upphetsande». Längre i
absurditet kunde absolutismen knappt komma än att sätta en af
landets lagar på listan öfver förbjudna skrifter!
Liksom i författningsfrågan hade kungen i början också ställt sig
välvillig till pressfriheten och anbefallt en mild censur. Men Eich-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
