Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANN JACOBY.
1805—1877.
Utgången ur en förmögen judisk släkt i
Königs-berg, Ost-Preussen, blef han 1830 läkare i sin
födelsestad och gjorde sig betnärkt dels för
lif-ligt deltagande i den frisinnade rörelsen för
pressfrihet och konstitution, dels för sin fajd om
koleran med en polsk charlatan till läkare, hvilken
hade relationer i höga kretsar i Berlin och
därigenom lyckades hindra Jacoby att få sitt sakliga
svar tryckt någonstädes i hela Preussen. Det
kom efter åratals afvisanden till sist ut i Paris
under titeln: »Bidrag till en framtida historisk
skildring af censuren i Preussen». I febr. 1841
sände han ut sin ryktbara »Fyra frågor» (se
texten). År 1848 vald till medlem af den tyska
nationalförsamlingen slöt han sig till den
republikanska yttersta venstern. Vid
oppositionsrörelsens återuppvaknande på i86c-talet valdes
han till medlem af den preussiska landtdagen
och var bland de få, hvilka i likhet med Las»
salle sökte sätta stål i det liberala motståndet
mot Bismarck. År 1863 dömdes han till 6 mån.
fängelse för ett tal hvari han yttrat att
»militär-och junkerstaten måste gå under för att Preussen
må kunna uppstå på nytt som riksstat» och
uppmanat borgarne till skattevägran mot det
Bis-marckska väldet. År 1872 slöt han sig öppet
till socialdemokratin, det enda parti som höll
uppe hans gamla demokratiska idealer, och han
valdes 1874 till riksdagsman, men af böjde valet.
Han dog 1877 i sin födelsestad, nära 73 år
gammal.
homs system var snart i gång,
och romantikern på tronen tålde
mycket mindre kritik än han själf
inbillat sig. Värst gick det ut
öfver »Hallische Jahrbticher»,
hvilka, som vi redan omtalat,
1841 drefvos öfver till Dresden
och blefvo »Deutsche Jahrbticher».
Men med bortjagandet ur
Preussen följde en skarpare tendens;
efter Ruge och Strauss blef det
nu främst Bruno Bauer och
Ludwig Feuerbach som tryckte
sin stämpel på tidskriften,
vänsteroppositionens främsta
samlingspunkt en liten tid framåt.
Ruge och Strauss hade som
filosofer kämpat mot romantiken,
men funno sig båda till sist i
att se Bismarck förverkliga hvad
som för dem dock varit det
väsentliga. Bauer hade en annan dom
härom, och Feuerbachs ord om
»den preussiska knutpiskan» hör
än i dag till de i Tyskland
bevingade.
Strauss hade förklarat
evangelierna om Jesu lif som
fromma myter, omedvetet skapade af
den äldsta kristna menigheten.
Bauer tillintetgjorde denna sista
rest af »mysteriöst>
betraktelsesätt genom att påvisa att de voro
skrifna af bestämda författare i
bestämd tendens. Men den
Hegelianska idealismen, hvars verk
han fortsatte, kom han med allt
sitt antiteologiska betraktelsesätt
aldrig förbi.
Det var en annan och större
ande som gjorde omslaget, i det
han visade att Hegels lära om
idén som ursprung till naturens
realitet egentligen blott var en omskrifning af den gamla teologin, som
lär att gud, det abstrakta, immateriella, skapat naturen, det konkreta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
