Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gaste vis på ackord. »Att vilja göra mig till professor», skrifver han i
ett bref, »och till på köpet på det vanliga sättet, som hvarenda ynkrygg
kan bli det, det är att ställa mig i paritet med de dumhufvuden, som
för tillfället figurera; det är att kränka mig, göra mig löjlig. Mitt hufvud
hör icke hemma på katedern. Det hör hemma — kan du gissa hvar?
— Jo, på schavotten, ty det är så afgörande och skarpt som en
skarprättares svärd, och jag har själf endast lust och mod till handlingar,
där det gäller att sätta hufvudet på spel... Att handla, det är att
halshugga — med föresats att om så behöfs själf låta sig halshuggas
därför.»
Hur fri och dristig Feuerbachs tankegång än var, så hade den dock,
liksom allas, sin begränsning i hans förutsättningar och förhållanden.
Han nådde aldrig till att klart draga konsekvenserna af det faktum, att
människan lefver icke blott i naturen, utan äfven i samhället, att
materialismen, hvars fana han på nytt höjde, ej får stanna vid att vara
enbart naturvetenskaplig, utan äfven måste bli samhällelig och historisk.
Utlandets stora värld förblef honom främmande; han lefde i sin ensamma
by, där han fjättrades af hedersam fattigdom, enbart i teoriernas rike.
Lika litet som Bruno Bauer kom Feuerbach någonsin kapitalismens
verklighet in på lifvet. Kapitalet kände de båda knappt annat än i dess
primitivaste, medeltidsmässiga form, som judiskt ocker, och de sökte ett
samband mellan denna egoism och den judiska religionen, som de
följaktligen filosofiskt bekämpade. Kapitalismens ekonomiska orsaker
för-stodo de icke, och kunde följaktligen icke förmå något emot den.
Mot denna filosofiska revolution svarade en liknande jäsning i tidens
poesi. Ett nytt diktarsläkte trädde fram med 1840-talet, stormklockor
ljödo i deras sånger, och det klang som af vapen i deras rim.
Friedrich v. Sallet, en ung tysk officer med en karaktär utan vank och
lyte, död blott 31 år gammal år 1843, är mest känd för sitt
»Lekmannaevangelium», som utgick i en mängd upplagor och där han omtolkar
evangeliernas berättelser symboliskt i modäm anda. Men han skref också
den berömda »Aut-aut» (Antingen — eller), signalen till ungdomen i en
tid, som snart stod inför ett afgörande val:
Ni som vill kämpa tidens dust För furstens makt eiler folkets väl?
Framåt, ni riddare alla! För andens sol eller prästens messa?
Sägen nu ut med tydlig röst Republikan eller kungaträl?
För hvilken sak ni vill strida och falla. Ja eller nej, ettdera af dessa!
Aut — Aut! Aut — aut!
Robert Prutz, en pomrare, medarbetare hos Ruge, snart
landsför-visad, är som skald Feuerbachianen, litet torr ibland, mera retor än
poet, men solid i sin bildning liksom i sin frihetskärlek. Men öfver
alla andra ljödo de käcka rytmerna i den unge Georg Herweg hs »En
lef-vandes dikter», som kom ut 1841 från Zürich. Herwegh, då blott 24 år,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
