Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dödligheten upp till 3 gånger det vanliga; »väl 900 dogo där direkt af
hunger», säger en eljest högst lojal historieskrifvare.
I städerna följde eländet i storindustrins spår. Från 1840—48
sex-dubblades antalet ångmaskiner i Berlins fabriker, men samtidigt steg
antalet prostituerade till 10,000, yrkesförbrytare till 12,000, tiggare till 4,000
o. s. v., allt i en stad som då blott räknade c:a 20,000 någorlunda
väl-situerade borgare. Handtverket krossades mellan maskinindustrin och
handelsfirmornas realisationer. Storindustrins arbetare pinades och
plockades genom despotiska fabriksreglementen, och trucksystemet härskade till
den grad att t. ex. i Solingen arbetare på åratal aldrig fingo ett öres lön
utbetald kontant, utan allt i dyra och dåliga varor. Kvinno- och
barnarbetet tog öfverhand, med samma sorgliga följder vi sett i England.
Barnens skolgång blef bedröflig; i Berlin t ex. kommo föga öfver hälften
af de skolpliktiga barnen öfver hufvud till skolan. En fruktansvärd
bostadsbrist blef permanent i städer som Berlin, Köln och Breslau. I de
ohyggliga kasämer, där den nya arbetarbefolkningen sammanpackades,
måste sjukdom och död blifva ständiga gäster.
Och ändå bleknade allt detta elände i jämförelse med hur
hemindustrins arbetarvärld, särskildt textilarbetame, hade det. Med hjälp af
skändliga hungerlöner hade hittills denna viktiga gren af tysk
storindustri hållit sig pä världsmarknaden; nu träffades den af den mördande
konkurrensen från den till maskindrift öfvergående engelska
textilindustrin. Resultatet blef fruktansvärdt. »Två tredjedelar af våra
hundratusen spinnare», klaga fabrikanter från Bielefeld »ha i fjol arbetat totalt
förgäfves. En god finspinnare kan ändå nu blott förtjäna 2 groschen
(=20 pfennige) pr dag och för sekunda gam 7 pf. På så sätt kan det
inte gå längre.» Om möjligt än värre var det ställdt för de schlesiska
spin-name och väfvame. Årsinkomsten för en schlesisk linneväfvare, som satt
på en liten jordlapp under eget tak, gick med ansträngd flit af man,
hustru och bam till 60 thaler (160 kronor), och af detta gick nära
tredjedelen till allehanda afgifter och pålagor för att han skulle få sitta där
som väfvare! Familjen fick söka föda, kläda och värma sig för 35 öre
om dagen! Och de som icke hade egen stuga fingo därtill — för att
citera en samtida författare — framsläpa sitt lif i rum, »mot hvilka en
.godsägares kreatursstallar äro sannskyldiga palatser».
Det nya massproletariatet saknade alla lagliga medel till väm i sin
nöd. Mot försök till strejk ingrep genast polisbattongen. Proletariatets
fullständiga rättslöshet var »den kristna statens» högsta rätt. På sin höjd
beklagade man att de utpinade hemindustriarbetame icke kände sig passa
till grofarbetare och inte häller ville inse gagnet af de nya maskiner,
som togo sista brödbiten ur munnen på dem.
Något klart klassmedvetande kunde häller icke genast framträda hos
detta så djupt nedtryckta proletariat. Bedöfvadt af eländets djup och
omfattning hade det svårt att göra klart för sig, att detta elände i själfva
verket var en produkt af de härskande klassernas hänsynslösa vinstbegär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
