Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mammonismen och pauperismen». Detta var ju en utopi, vittnande om
bristande insikt i kapitalismens väsen, men Schulze-Delitzschs
verksamhet har satt djupa spår i Tyskland genom att, låt vara under öfverdrifna
förväntningar, utbilda sammanslutningstanken närmast inom
småborgar-klassen, men medelbart äfven för proletariatets del. Rodbertus har
träffande yttrat om honom, att han icke skulle finna den skatt, efter hvilken
han höll på att gräfva i vinberget, men gräfvandet skulle göra vinberget
mera fruktbart.
Bourgeoisin, som till en början följde Schulzes agitation med
misstänksamhet, fann snart att han tvärtom var väl brukbar för dess
intressen. På en välgörenhetskongress 1857 närmade man sig hvarandra,
och kort därpå uppträdde Schulze, vid sidan af sin egentliga agitation,
som apostel för lärorna om kapitalets och arbetets harmoni. Till
belöning utropades han af hela bourgeoisins press, småborgarnes
inberäknad, som arbetarklassens nye Messias. Och någon annan »offentlig
mening», någon som återspeglade de få själf ständigt tänkande, arbe tames
tankar, fanns det vid denna tid ännu icke i Tyskland.
1850-talets ekonomiska nydaning midt under den politiska
reaktionen återspeglade sig också i tidens litteratur och filosofi. Bodenstedt
gaf Mirza Schaffys torftiga vishet till tröst för de brustna
frihetsillusionerna, Gutzkow drömde om ett hemligt brödraskap af alla »andens
rid-dersmän»; men Gustav Freytag skref sin »Debet och kredit», där han
serverar bourgeois-dygden i moralisk sås gent emot de sturska junkrame,
som gjort slut på sina pängar, och i andra arbeten sökte han visa att
tyskame sedan ett par tusen år i allt väsentligt varit så tämligen af ett
stycke med 1850-talets kälkborgare. Med klen fantasi och begåfning,
men med lätt hand hjälpte Freytag den tyska bourgeoisin öfver från
idealistisk till mammonistisk åskådning, från drömmarna om de
»svart-rödt-gyllne» enhetsfärgema till det preussiska svart-hvita. Som tidens
store kritiker stoltserade Julian Schmidt, som ur platt krämarsynpunkt
icke blott nedgjorde romantikerna, utan därtill, »i en olöslig blandning af
vrängning och okunnighet», upphäfde sig till öfversittare mot Tysklands
klassiska litteratur och berättade för storborgarne att de där Lessing och
Goethe och Schiller och Kant och Hegel egentligen varit samma sort
som de, bara mycket enfaldigare. Feuerbach, som Julian Schmidt
försökt dräpa med att skrifva att hans åskådning var en lära för halfbildade,
sade föraktfullt: »Det är en pojkes dom öfver en man!» Men ännu
regerade den »store» kritikern i makt och härlighet, och ingen kraftig hand
hade fattat honom i nackskinnet och visat upp hans ömklighet för världen.
På filosofins fält var 1850-talet Schopenhauers gyllne dagar. En i
sin art genialisk lifsåskådning hjälpte den tänkande bort ifrån blygseln
öfver nuet, pekande på de fega och egennyttiga instinkterna som summan
af mänsklig vishet! 1840-talets ung-Hegelianer voro skingrade af
stormen. Strauss hade blifvit utpräglad reaktionär i politiskt afseende, Bruno
Bauer lefde som naturmänniska utanför Berlin af sina händers arbete,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
