Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alla fiender, »från hvilket håll de än månde komma». Kammaren, där
framstegspartiet från början haft flertal, beslöt 1862 att budgeten borde
framläggas mera detaljerad. Kungens svar blef att upplösa densamma
och utnämna en reaktionär regering med v. Roon som krigsminister.
De nya valen gåfvo emellertid framstegspartiet en kolossal majoritet.
Det gällde nu hur härordningsfrågan skulle behandlas. Man försökte
en kompromiss på grundval af två-årig tjänstetid, men kungen svarade
att han hällre skulle abdikera än gå in på att försvaga »soldat-andan».
En konflikt blef då oundviklig. Kammaren strök det extra
armé-ansla-get, och kungen kallade sin ambassadör i Paris, v. Bismarck, som
ledande minister till Berlin.
Bismarck härstammade från en pommersk junkersläkt, hvars
stamträd gick tillbaka till en förmögen borgare i Stendal på 1300-talet.
Längre fram gjorde dock familjen förluster, så att den unge Otto v.
Bismarck på 1840-talet nätt och jämt kunde dra sig fram efter
landt-junkaranspråk. Han var också under revolutionsåren junker ut i
fingerspetsarna, afskydde den tyska enheten och häfdade med en hungrig
mages hela energi det adliga godsägarståndets privilegier. Efter
reaktionens seger fann kungen honom lämplig som Preussens representant
vid den tyska förbundsdagen i Frankfurt. Där knöt han angenäma
förbindelser med huset Rothschild, hvars representant i Berlin, bankiren
Bleichröder, tog hans affärer om hand. Men som junker kände och
tänkte han fortfarande, med bourgeoisin ville han förtjäna, men icke låta
den regera, och för de innerst drifvande krafterna i folkens lif stod han
hela sin tid absolut oförstående. I bonapartismen, som på 1850-talet
stod på sin höjdpunkt i Frankrike, såg han icke en episod i
klasskampen, utan ett ideal för modämt statslif: bourgeoisin får tillfälle att
förtjäna, men den politiska makten ligger i andra händer. Fördelen för
Preussen var därvid att detta land redan ägde en själfskrifvet härskande
junkerklass och en legitim kung, som gärna utförde dennas vilja.
Af gåpåare-junkern från 1848 blef småningom en öfverlägsen
diplomat af ny typ, som ibland talade rent ut, en konst och en styrka, som
var den gamla skolan främmande. Han steg till sändebud i Petersburg
och lärde af den ryska diplomatins hänsynsfrihet, behöll gunsten hos
sin nye kung, fick en sista kurs i Paris i bonapartismens metoder och
kallades så 1862, när krisen kommit, som kronans räddare till Berlin.
Här hälsades Bismarck med jubel af junkrame, medan
framstegspartiet ropade på statskupp. Bismarck ville dock om möjligt undvika
att stöta bourgeoisin för hårdt för hufvudet. Han lofvade att använda
den armé man tvistade om till att genomföra dess program: Tysklands
enhet. »Med järn och blod» skulle detta ske, bara nu pängama
beviljades. Men sedan kronan öppet visat sig ämna regera i nödfall utan
budget, kunde framstegspartiet ej vika undan för konflikten. I denna,
situation fann det också en vägvisare, som kunde ha fört*det till seger
— om det velat följa honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
