Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I denna situation fann sig Lassalle kunna våga försöket att se om
icke mera kunde vinnas genom en direkt appell åt junkerhåll än genom
att, äfven med kritik, stå kvar vid det omöjliga framstegspartiets sida.
Han afsåg faktiskt med denna vändning intet annat än att på ett nytt
sätt begagna för arbetames syften striderna inom de härskande klasserna,
och han följde blott exemplen från Englands arbetare, hvilka spelat ut
godsägame mot de liberala fabrikanterna för att efter frihandelns seger
skaffa sig själfva en smula skyddslagstiftning. Mot en sådan taktik finnes
i och för sig föga att invända; allt kommer an på utförandet. Och det
kan då icke nekas att t. o. m. en Lassalle står klarast och vackrast för
eftervärldens minne, när han utan sådana beräkningar hissar i striden
endast sina egna färger.
I slutet på september 1863 höll han i Barmen, Solingen och
Düsseldorf »mönstring» med sina skaror vid Rhen. Han hånade därvid
framstegspartiets och dess press’ ömkliga hållning — bl. a. pekade han på
hur de stora annonsörerna faktiskt höllo på att bli bourgeoisi-pressens
verkliga behärskare — och framhöll att arbetame uppenbart icke skulle
få sin allmänna rösträtt om bourgeoisin segrade. Arbetarne hade alltså
blott intresse af att reaktion och framstegsparti ömsesidigt försvagade
och förgjorde hvarandra. Vare sig arbetarne genom egen kraft kunde
eröfra den allmänna rösträtten eller Bismarck införde den genom en
statskupp, så behöfde arbetame inte fråga efter bourgeoisins klick-intressen.
Arbetame i Rhenprovinsen hade icke glömt sin gamle stridskamrat
från revolutionsåren, utan mottogo Lassalle med jublande hänförelse.
Liberala fabrikanter sökte genom agenter störa mötet i Barmen, men det
höll på att gå dessa bråkmakare illa. I Solingen hade ännu större massor
samlats, och äfven där gjordes försök att afbryta talaren. Men några af
hans anhängare voro nu så upphetsade att de drogo knif mot fridstörarne.
Följden blef att sedan Lassalle talat en stund, borgmästaren i Solingen
infann sig och upplöste mötet, där öfvervåld begåtts. Följd af
gendarmer och af tusentals arbetare begaf sig då Lassalle till telegrafen och
fordrade af — Bismarck »snabbaste lagliga upprättelse» mot
»borgmästaren af framstegspartiet», som utan något skäl upplöst hans möte.
Detta telegram var ett ledsamt missgrepp. »Man anklagar inte fan
hos hans mormor», anmärker härom Mehring. Själfklart gjorde Bismarck
icke det bittersta för att stäfja en ämbetsmans ingrepp i församlingsrätten,
men framstegspartiet fick ett ypperligt vapen för sina beskyllningar mot
Lassalle att ha sålt sig åt Bismarck. Följden visade sig när Lassalle i
oktober försökte en ny »stormning» mot Berlin. Han sände ut ett
kraftigt manifest, hvari han afslöjade framstegspressens senaste lögner om
hans agitation vid Rhen — man hade bl. a. påstått att polisen måst
skydda honom mot de öfver hans demagogiska konster ursinniga
arbetame! — och där han skarpt framhöll att det icke var den nuvarande
polisstaten, utan den genom den allmänna rösträtten pånyttfödda
demokratiska staten som skulle ge arbetarne den kredit de behöfde för sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
