Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nassau och Frankfurt, stod med tryckande öfvermakt gent emot en
mängd små vasaller. Med tanke på framtiden genomdref Bismarck milda
fredsvillkor för de sydtyska staterna, hvilka inklämda mellan Frankrike
och Österrike snart måste vara hänvisade till närmare förbindelse med
Nord-Tyskland. Detta var ett led i det program, som han påstås ha
redan 1864 utvecklat för en rysk statsman: »Somliga skall jag köpa,
skrämma andra, slå några och till sist vinna alla på min sida genom
att föra dem mot Frankrike.»
Denna nya framgång för de preussiska vapnen kunde bourgeoisin
ej längre motstå. Kampen för riksdagens skattebevillningsrätt afblåstes,
regeringen fick absolution, och ett flertal af det gamla framstegspartiet
utsöndrade sig som ett »nationalliberalt* parti, hvilket utan vidare krångel
afstod från anspråken på politisk makt, om blott regeringen såg
bour-geoisins materiella intressen till godo.
Själfklart kunde den tyska arbetarklassen icke inlåta sig på någon
motsvarande ynkedomspolitik. Klart stod för alla inom proletariatets läger
att Preussens och Bismarcks seger betydde en seger för reaktionen. Men
frågan blef om man skulle taga upp kampen för arbetames frigörelse
på grundval af den vid Sadowa skapade nya ordningen i Tyskland, eller
om det närmaste målet skulle vara att kasta denna ordning själf öfver
ända. Härom uppstod en brödratvist, som skulle räcka i åratal.
Schweitzer och »Der Sozialdemokrat» bestämde sig för det förra
alternativet, och med dem följde flertalet socialistiska arbetare i
Nord-Tyskland. Skarpt framhölls att man ännu icke stod vid målet; vi ha
intet enigt Tyskland förr än Syd-Tyskland kommer med. Men gentemot
Jacoby, som ensam i sitt parti förklarat att han icke kunde glädja sig
öfver de preussiska segrarna, ty genom dem syntes Tysklands enhet och
frihet ha ryckt ännu längre i fjärran än någonsin, anmärkte Schweitzer
att världshistorien dock nu fällt sitt utslag, och som sakerna lågo var
det, trots allt, bättre att Preussen segrade än om Österrike gjort det.
Arbetarklassen måste nu begagna t. o. m. det torftiga nordtyska
parlamentet både för sina egna frigörelsesyften och för att nå vidare i det
nationella enhetsverket. I Berliq ligger nu maktens centrum, där måste
det göras, som öfver hufvud skall bli gjordt.
Å andra sidan bildade i aug. 1866 ombud för Sachsens arbetare i
Chemnitz »sachsiska folkpartiet» på radikalt-demokratiskt program. Bland
ledame märktes Bebel och Liebknecht, men äfven män från »Allmänna
tyska arbetareföreningens» filialer i Sachsen. Där anbefalldes visserligen
också att deltaga i valen till den nordtyska förbundsriksdagen, men
endast i syfte att oförsonligt bekämpa de förhållanden, som skapats af
kriget, och orubbligt hålla fast vid krafvet på ett demokratiskt Stor-Tyskland.
Tills vidare ledde dock denna taktikskillnad icke till direkt brytning.
Bismarck kunde icke draga tillbaka den trumf han före kriget spelat ut
genom sitt löfte om allmän rösträtt; det behöfdes också en smula
demokratiskt kitt för att hålla samman den nya byggnaden, som rests på så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
